Krister Lindberg 12.09.2024 19:23

Filip Hammar och Fredrik Wikingsson är superkändisar för dem som sett Sveriges teve. De är så duktiga på att göra teve att de numera arbetar i Los Angeles. Den kreativa duon var på besök i hemlandet och planerade och regisserade den otroligt fina dokumentären ”Den sista resan”.

Sällan har man skrattat och gråtit så mycket under en filmföreställning.

Filip Hammar besöker sina gamla föräldrar. Mor Tiina är pigg och kry och motionerar men pappa Lars Hammar sitter bara i sin belgiska läderfåtölj. Fåordig och deprimerad. Fyrtio år lärde han gymnasieeleverna franska. Och fransk kultur inkluderande musik och ratatouille. Han var en omtyckt lärare, nu som pensionär saknar han ungdomarna och undervisningen. Och Frankrike; det blev inte av att resa som han tänkt sig.

Filip tar trapporna till husets vind. Där hittar han många smalfilmer, fotografier och ljudband; pappas resedagböcker. En idé, en uppenbarelse. Tänk om han skulle rekonstruera en resa till södra Frankrike, till staden där familjen bodde varje sommar (och pissade i Medelhavet) när Filip var ett barn. Filip har tydliga minnen: De åkte dit i en orange Renault 4 (”tipparellu” som finnarna säger).

Filip hittar faktiskt en sådan, årsmodell 1974. Bostadshotellet vid Rivieran finns kvar, intakt, de får till och med samma rum som då. Med samma balkong med tågspåret tätt intill.

Då är det ”bara” att övertala och övertyga gamle far.

Allt är planerat i detalj. Allt går inte att planera, eller det går inte alltid som man planerat. Hinder, större och mindre, skapar framåtrörelse. Framåtrörelse; filmen är en klassisk roadmovie. Den kan jämföras med franska ”Madeleine och taxichauffören”, en fräsch fiktion, spelfilm.

”Den sista resan” har en dramaturgisk (klassisk) precision; inte manipulativt men med kunskap om hur få folk berörda. Men personerna i filmen blir manipulerade annorlunda än vi i salongen. Vi ser och skrattar när Filip regissören regisserar och repeterar scener, till exempel en med temperamentsfulla fransmän i trafiken.

Den färdiga tablån ser äkta ut och får Lars att mysa. Glädjetårar i salongen.

Filmen är också tekniskt påkostad, personerna och bilen filmas från luften och från alla håll, kanter och vrår. Dokumentären är regisserad men ändå: känslorna är äkta och tydliga. Han älskar dig, hörs flera gånger. Det handlar om åldrande och om tidens flyktighet. Det handlar om medmänsklighet och acceptans.

Filmen, dokumentären, är utlämnande; Filip Hammar är ärlig.

Hans tårar eller närapå tårar: de är äkta.

Hans far Lars är ärlig och karismatisk. Och frankofil.

Krister Lindberg

Dela artikeln