Augustidrömmar
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Köper en målning av en ung konstnär, jag vill söka upp honom senare, har frågor att ställa om verket, men han är som uppslukad av jorden.
Bilden jag fastnat för innehåller några mänskor på ett torg. Linjeföringen liknar Munchs, säger jag kompetent i drömmen, för det är en augustidröm vi talar om.
Målningen är sådan, att om man tittar länge på den börjar figurerna röra på sig. En av dem vänder ryggen till, hukar sig ner och bajsar för öppen ridå, inom målningens förgyllda ram. Linjeföringen liknar fortfarande Munchs, koloriten är återhållsam, grå och ljust blågrön.
Drömmar är på sitt sätt välorganiserade, alltid gränslösa, beklagar om jag gick över en gräns när jag berättade.
Men nu är säsong för knepiga drömmar – semestrarna är slut, skolorna ska börja, de som haft sin utkomst av andras semester stänger – övergångarna är gungflyn. Våra bilder sorteras på nytt i drömmarna, ibland minns vi det.
Oroliga drömmar dyker upp också vid skolstart, oberoende om man har en aktualiserad kontaktyta med skolan eller inte. Den som gått på skrivkurs vet att när läraren ger uppdraget ”Mitt värsta/bästa skolminne” börjar det rinna till av stora känslor, drama.
Minns en berättelse som kom fram under en sån skrivövning, den handlade om ett övergrepp iscensatt av klasskamrater, alla som tog del av texten blev djupt indignerade.
Åh, det var ju ett pojkstreck bara, sa skribenten själv, som hade lärt sin läxa: att kommunicera det som lättast accepterades av omgivningen. Men berättelsen låg där och glödde.
Terminsstart är tiden då tal om mobbning flyter upp till ytan – det är bra. Men det sticker till i mig av oro när jag hör berättelser av dem som med god marginal hunnit bli vuxna, är i säkerhet för skolmobbningen och segervisst säger: sök hjälp, det finns hjälp att få!
Det är sant att hjälp finns, men det låter som om hela ansvaret låg på den som är utsatt. Den drar sig förmodligen in i sitt skal om den bemöts med ifrågasättande. Orkar man ta sats igen? Kanske, kanske inte.
I dag är mobbningen lika mobil som allt annat, den kan finnas i din ficka. Därför ska man inte automatiskt tänka bara på skolan när man pratar om den, men eftersom barn och unga går igenom skolor och läroanstalter är det ett livsviktigt ärende där.
Det finns också en guide i antimobbningsarbete färskt utgiven (2020) av Utbildningsstyrelsen, den är bra att läsa för alla som tänker på saken eller oroar sig. Och det finns flera sådana, skrivna av folkhälsoorganisationer och föreningar. Kommuner har planer, enskilda skolor, givetvis.
Vad man uppskattar i den statliga (en text som är lätt tillgänglig för medborgarna) är den ytterst sakliga hållningen som avstår från att spekulera kring mobbningens orsaker, i stället talar om hur man kan och bör agera, vad som är elevers rättigheter. Den klargör att mobbning inte är någon särskild brottsrubricering, men att enskilda handlingar kan bli det.
Jag tänker ofta på de här sakerna, för när jag gick i skola kom plågoandarna lätt undan.
Offren läxades upp som överkänsliga, det var en effektiv väg, de hörde just inte av sig igen. Och om det behövdes fyllde man på med att mobbaren egentligen var den som hade de större problemen, en som det var synd om.
Mobbaren var kanske avundsjuk och därför skulle den utsatta vara nöjd med det gift som droppades i hens bägare. Det var tidens tankegångar, i dag klassade som skitprat.
Kanske var det drömmålningens namn, Stop the bullshit! Många unga vågar också säga ifrån i dag, vågar vara annat än tysta iakttagare. Leve dem!
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.