Augusti, stickelbärsmånad
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Augusti är alltid svårast. Så står det skrivet. Oväntade kriser kan drabba en i augusti.
Men augusti är generellt mer kravlös än juni och juli. Ingen frågar när och om man ska ha semester, siktet är ställt på framtiden, på att sätta igång.
Augusti är i vanliga fall tillräckligt sval, tillräckligt fuktmättad, befolkad av vinbär och plommon och äpplen som tilltar i omfång. I vanliga fall. Torkan som härjar i Europa gör äpplen och päron mindre och torrare. Är det så här det ska bli, att vi går in i de små päronens, de reducerade skördarnas tidsålder?
Augusti är också stickelbärens månad. Jag trodde länge att stickelbär och krusbär var två olika bärsorter, men de är benämningar på samma.
När jag var barn åt vi stickelbär direkt från busken hemma hos en lekkamrat. Vi fick ta så mycket vi ville. Bären var stora och ljusgröna, syrliga och söta, lättplockade. Var de inte helt mogna var skalen tjocka och sega, då bet vi sönder dem sög ut innandömet, spottade ut resten i en kraftfull blåsning.
Stickelbärsbuskarna kunde vara taggiga, och om man blev riven gav man ganska fort fasen i dem och lekte Kalikka-käppen eller någonting annat jag också glömt reglerna för. Det är underligt hur lätt det är att glömma de detaljerade reglerna i barndomslekarna.
Om stickelbär hittar man lätt stoff och kommentarer, först ut är de språkliga. Dialektbloggen hos Institutet för språk och folkminnen som har sitt säte i Uppsala, säger: ”Stickelbär är väl belagt från alla delar av Svenskfinland, utom östra Åboland och västra Nyland. Av krusbär finns däremot bara ett fåtal spridda belägg i Ordbok över Finlands svenska folkmål, mest från Åland och östra Nyland.”
Nu säger just ingen stickelbär längre, utom vi när vi sitter och funderar kring dem vid kaffebordet en augustidag. Dialektbloggen berättar vidare att belägg finns (särskilt i Östergötland) för att de stora ludna ljusgröna bären kallats stickelbär och de släta och röda benämnts krusbär. Det stämmer överens med min föreställning.
Det är njutningsfullt att läsa facktexternas ingående beskrivning av växtarter och deras variationer. Om krusbäret får man veta att bäret är enrummigt och mångfröigt och att det förekommer i många fasoner. De odlade bären kan vara gula, gröna eller röda, ludna eller släta, runda, ovala eller päronformade. Krusbären är mångskiftande, som människan.
Krusbärets storhetstid inföll på1800-talet, läser jag, men odlades i Norden redan tvåhundra år tidigare. Var mans egendom är bärcitatet av Carl Jonas Love Almqvist: ”Blott Sverige svenska krusbär har.”
När Sverige snart går till val (ett val som fyller en med viss oro) används det kanske stickelbärsvasst ironiskt mot dem som deklarerar att de vill ha det svenska i Sverige tillbaka. Tillbaka bör monteras innanför stränga citattecken. ”Tillbaka”.
Men Almqvist är mer än ironisk, han är tydlig. Han menar att om man (i Sverige) ”skådar med förtjusning det ädla, sköna och hänryckande i andra länder, andra tider och hos andra folk” så blir man ”därav icke onationell, icke osvensk”.
När Finland går till riksdagval 2023 (ett val som fyller en med viss oro) hoppas jag att vi har kvar några burkar med marmelad på egna stickel- och karviaismarjat. Marmelad är det bästa man kan göra av dem, näst efter att äta dem utan mellanhänder i bärbusklandet.
Augusti, man tänker sig en fuktmättad, generös och lekfull månad. Nu är den het som en spis. Sommarvärmen, vi har börjat frukta den. Vi har allt skäl att frukta den.
Jag fantiserar om krusbärsmarmelad som jag minns den, brutalt stark i smaken, uppväckande. Man jublar – och grimaserar lite. Över stickelbärsrealismen, vi vill ha den tillbaka.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.