Att tappa ansiktet i ansiktsmaskaffärer och gränsgräl
Att tappa ansiktet är inte skoj. Ingen vill göra bort sig.
I Kina – och i den sydostasiatiska kulturen – är det extra känsligt, något man vill undvika till varje pris.
I Finlands hantering av i coronakrisen har vi hittills inte haft mycket anledning till kritik, finländarna har svalt regeringens och hälsovårdsmyndigheternas utstakade linje utan större gnäll.
Att isolera Nyland för tre veckor väckte visserligen ont blod – på båda sidor om gränsen – men på det stora hela följer finländarna statens rekommendationer rätt bra.
Den soppa som uppstod på grund av de misslyckade affärerna med munskydd och ansiktsmasker från Kina är hittills den enda stora plumpen i protokollet för regeringen Marin under coronakrisen.
Någon kan hävda att det inte alls var regeringens fel. Strikt taget har misstagen eller avvikelserna från hur en upphandling ska skötas gjorts på
Försörjningsberedskapscentralen (FBC), men den agerar i samråd med och på uppdrag av en minister den också.
Att FBC:s vd Tomi Lounema omedelbart avgick var en tydlig signal, han tog sitt ansvar.
I normal finländsk politik skulle han, eller den utpekade symbolen för ett misslyckande, ha valsat omkring i spalterna och på sajterna i veckor innan eller om beslutet togs.
När polisen nu har inlett en förundersökning angående förra veckans ansiktsmaskaffärer från Kina, är det ändå inte FBC som är föremålet för undersökningen.
FBC gjorde upphandlingen alldeles förhastat och åt fanders, men någon brottsmisstanke finns inte angående centralen, något som tycks ha blivit oklart för många – i en soppa med så många ingredienser kan de starkaste kryddorna utfalla fel.
Vill vi peka finger finns förstås Lounema som tappade ansiktet, men brottsmisstankarna om bedrägeri gäller Onni Sarmaste, den ena av två affärsidkare vars bakgrund borde ha fått FBC att fortsätta söka andra alternativ för ansiktsmaskleveranserna.
Han verkar inte ta till sig att han står vid någon skampåle, tvärtom har han flitigt förklarat att han levererat precis det som staten beställt – även om de maskerna inte duger för medicinskt bruk.
Att söka skyldiga är pop just nu.
Så pass pop att fokus riktas mot helt fel håll allt emellanåt.
När Yles sändningar för flera timmar under tisdagskvällen upprätthöll sig kring ansiktsmaskaffärerna och vem som var skyldig till vad, fanns där en Juha Tuominen, vd för HUS, som försökte föra in debatten på rätt spår: De ansiktsmasker och annan utrustning som FBC beställer ska finnas som en reserv, i beredskap – de allra viktigaste beställningarna är de som når våra sjukvårdsdistrikt.
Den här veckans beställning har HUS och FBC gjort tillsammans, vackert så och ordningen är förhoppningsvis återställd, för ett tag.
Då kan corona-Finland fortsätta att debattera om det är rätt eller fel att öppna gärdsgården och släppa ut nylänningarna på grönbetet. Så där beskrev en Naguföretagare (Kasper Båge) så träffande det hela.
Att landskapsgränsen öppnades var väntat, det här är en grundlagsenlig fråga där hälsoaspekter och -risker visserligen finns, men de var inte längre av den grad att intrånget på rörelsefriheten vore berättigat.
Det är såsom justitieministern, juristen Anna-Maja Henriksson konstaterade inte en fråga om tyckande, det är en fråga om vad lagen säger.
Signalen från regeringshåll var oberoende väldigt tydlig: Onödigt resande ska undvikas, stugvistelserna ska undvikas, vi ska helst hållas hemma, undvika sociala kontakter, skolor, restauranger och gränser ska fortsätta vara stängda.
Man kan inte påstå att Finland har påbörjat sin exit-period även om Nyland öppnades. Vi har inte ens nått kulmen för epidemin ännu.
Men den dag när exit inleds, restauranger fylls och gränser öppnas, hur varmt välkomnar vi då svenskarna?
Många finländare är tveksamma till svenskarnas sätt att hantera coronaepidemin.
Speciellt vi här i Åboregionen med vår täta trafik till Stockholmsregionen – hittar vi då nya skyldiga att blänga misstänksamt på?
Vi lever alla en dag i sänder nu. I vår dagliga bön eller självrannsakan kunde vi då påminna oss själva och varandra om att i det här kriget är motståndaren inte grannen, inte kunden i affären som vi anser uppför sig fel, inte nylänningen eller svensken.
De har alla ett ansvar, javisst, och vi har själva ett ansvar.
Men motståndaren är ett virus.
Tack, Anja Kuusisto. Jag hoppas att många läser och tar till sig din balanserade text. Bra journalistik har alltför ofta varit en bristvara. Denna ledare står väl för en sådan. Och ÅU överhuvudtaget, för det mesta.