Att slå sig fri är ständigt aktuellt – också för teaterns uttryck
Kraftmätning. Skrivna och oskrivna regler sätter individen på hårda prov. Orvokki Autios romaner om Österbotten har dramatiserats till en välfungerande scenpjäs, som i ett stort turnéupplägg haft spelperioder i ett halvdussin finländska teaterhus.
Pesärikko
Dramatiserad efter Orvokki Autios romantrilogi av Mikko Roiha
Regi, scenografi, ljusdesign: Mikko Roiha
Dräkter: Taina Sivonen
Ljuddesign och videoprojektioner: Moe Mustafa
I rollerna: Sara Melleri, Veli-Matti Karén, Taina Reponen, Eila Halonen, Jarkko Sarjanen
Premiär på Stadsteaterns Sopukkascen 25.1
Bilden av Österbotten i litteraturen präglas av egensinne och konservatism. I skildringarna av det finska Österbotten har männen i regel stått i främsta ledet – också bland författarnamnen. Men så finns Orvokki Autio.
Autios romantrilogi från tidigt 1980-tal, ”Pesärikko” (Söndring) har blivit scenpjäs och har också filmats för teve. Intresset för pjäsen har blommat upp med jämna mellanrum. Landsbygdens stränga sociala kontroll och vad det krävs för att bryta sig ut – det är ett stoff som har giltighet också utanför Österbotten.
I centrum står Armi. I pjäsens början är hon en ung flicka som vill komma hemifrån. Hon förälskar sig i första bästa. Det råkar bli taxichauffören Olavi, en stelbent och modersbunden typ. Det blir förlovning och giftermål.
Men detta är inte vägen till friheten, tvärtom. Svärmor är lika hård som Armis egen mamma. Och i den nya hemgården innehas en del av makten av Ilmi, en sjuk släkting som i åratal intrigerar från sin kammare. I det efterkrigstida Finland hölls familjer ihop av kvinnokraft – den var inte alltid ömsint.
Det finns tvärtom en sammanbiten och triumfatorisk bitterhet i detta. Den får bränsle och uppmuntran i den agrara miljöns konservatism – bäst blir det om inget väsentligt förändras – och i den protestantiska tron, som i det här sammanhanget drar åt samma håll.
Som Armi ses Sara Melleri, en skådespelare känd från filmer och teveserier, men också som färgstark scenartist i den tvärkonstnärliga gruppen Hype som grundades 2016.
Sara Melleri har en rent fysisk auktoritet som skådespelare. Man ser henne och påminns om vad närvaron i scenteater ger: en kroppslig direktsändning och en unik tolkning bortom orden – som en förälskelse.
Melleri spelar med en öppenhet som väcker oro – och ömhet, en känsla som också finns i Autios originaltext, liksom inbyggd i språket. Armis öppenhet är kontrasten till (och utmaningen för!) hela den stängda värld hon lever i.
En mer stationär öppenhet präglar scenografin. Den består av ett antytt hus, markerade väggar och tak, man kan gå rätt in genom väggen i entréerna. Men konstruktionen förblir densamma genom föreställningen.
Armi slår sig fri. För till den agrara kvinnostyrkan hör också stoltheten, man kan inte behandlas hur som helst. Olavi blir alltmer kontrollerande och svartsjuk. Men Armi har det som tidigare generationers kvinnor saknade: möjligheten att bryta upp.
Här stavas möjligheten urbanisering eller strukturomvandling. Hon kan flytta till stan, ta barnen med sig och söka ett jobb. På gården är man inte beredd på förändring, så allting rasar under sin egen tyngd: Olavis psyke rämnar, Ilmi dör, och Laimi lämnas kvar att hålla allting flytande.
”Pesärikko” förverkligas med fem skådespelare. Eila Halonen är den ettriga sängbundna Ilmi, men också Armis mor, brysk och bitter också hon, och i en blixtsnabb entré som Armis och Olavis dotter. Jarkko Sarjanen återkommer i ett par småroller, men har sin huvudsakliga scenfigur i Masa, Olavis kompis, en desillusionerad kille som tycks ha distans till allt, också till sig själv.
Veli-Matti Karén gör en Olavi som blivit en människa som liksom koagulerat, det är ett ganska skrämmande porträtt och en skicklig prestation. En omutligt tät scenutstrålning har Taina Reponen som mamma Laimi, känslomässigt tafatt men handlingskraftig.
Det är en riskabel kombination, och i hennes tolkning stannar den inte på österbottnisk nivå utan når universella höjder. Den ständiga oron för Finlandsbilden kan ha rottrådar här, i ångesten över vad folk ska säga om en. Och omsorgen trängs ut av konventioner och regeltvång.
Regissören Mikko Roiha följer Autios realistiska stråk liksom både över- och underifrån, ömsom stiliserande, ömsom burleskt. Ibland är det galet komiskt, så där som finsk populärkultur vill ha det, och som i stort sett är till intet förpliktande. Men Taina Reponen bjuder på ett grymt motstånd där. Hon är ett påträngande allvar i nylonunderkjol.
Roiha bor i Berlin, och pjäsen hade premiär där i höstas. Nu ska den spelas på olika teatrar i Finland, på Stadsteatern i Åbo fram till slutet av april. Och Åbopubliken minns kanske ”Sylvi”, Minna Canth-klassikern, som tillkom på liknande vis.
Där var svenskspråkiga teatrar samarbetspartner och pjäsen gästade ÅST för tre år sedan med Lasse Fagerström i en minnesvärd roll. Det här smarta konceptet ger pjäserna en så mycket större publik. Och för uttrycket verkar Berlinkopplingen vara en ren vitaminspruta.
Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.