Att se om sina favoritfilmer från tonåren kan vara extremt smärtsamt. Filmerna har inte förändrats, men tiden har och vi har.
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Skådespelaren Molly Ringwald är främst känd för sina roller i ”Sixteen Candles” (1984), ”The Breakfast Club” (1985) och ”Pretty in Pink” (1986). Samtliga filmer skrevs av John Hughes och han regisserade även de två förstnämnda.
Under 80-talet fick Hughes ett enormt genomslag med sina filmer om tonåringar för tonåringar. Det var ett relativt nytt fenomen och till skillnad från samtida filmer (”Porky’s”, ”National Lampoon” etc.) lät han dessutom tonårsflickor spela centrala roller i flera av filmerna.
Ringwald skrev nyligen en essä i The New Yorker med titeln ”What About ’The Breakfast Club’?”
I den ser hon tillbaka på sitt samarbete med Hughes med #metoo i tankarna, och hittar filmer att både älska och kritisera. Det är svårt, skriver hon, att förstå hur Hughes kunde skriva med så mycket känsla och samtidigt ha så uppenbara blinda fläckar.
Hon fastnar särskilt vid scenen i ”The Breakfast Club” där bad boy Bender (Judd Nelson) kryper in under bordet där hennes karaktär Claire sitter. Därifrån kan han se hennes trosor och det impliceras att han rör henne mellan benen. Bender trakasserar även Claire verbalt genom hela filmen, men när filmen slutar har de blivit ett par.
Ringwald nämner också scenen i ”Sixteen Candles” där Jake (Michael Schoeffling) i princip ger sin alldeles för fulla flickvän åt Ted (Anthony Michael Hall). Och karaktären Long Duk Dong (Gedde Watanabe), ett karikerat och rasistiskt porträtt av en utbyteselev från Kina.
Men hon ser samtidigt filmer som tar tonåringar på allvar. Som visar karaktärer som känner sig osynliga och utanför, som inte passar in. Filmer som tonåringar kan ty sig till, och karaktärer att känna samhörighet med.
Essän fick mig att fundera på min egen relation till John Hughes filmer. Jag har älskat många av dem under hela mitt liv och trots att jag har mina aber återvänder jag regelbundet till dem. Det finns mycket som skaver, sådant jag inte såg som tonåring men som nu ter sig uppenbart sexistiskt. Men det finns också så mycket att känna igen sig i och att tycka om. Få har lyckats fånga den komplexa tillvaron som tonåring lika väl som Hughes, och high school-filmen har fortsättningsvis Hughes fingeravtryck överallt, både uttalat och implicit.
Att se om sina favoritfilmer från tonåren kan vara extremt smärtsamt. Filmerna har inte förändrats, men tiden har och vi har. Ännu värre är det att återvända tillsammans med människor som inte har sett filmerna förut. Då finns inte det där nostalgifiltret som gör att en kan se förbi allt som idag känns hopplöst daterat. Det kan också vara obekvämt att identifiera sina egna blinda fläckar. ”Hur har jag inte reagerat på det där förut?”-tänker jag ofta.
Filmerna som undviker snedsteg är lätta att älska. Filmerna som badar i problem är lätta att förkasta.
Filmerna som gör mycket rätt men en del fel är däremot svårare att förhålla sig till. Är det faktiskt okej att tycka om filmer med blinda fläckar? Ja, säger jag.
Så länge omfamnandet inte blir synonymt med att ursäkta eller bortförklara problemen. Att hylla och kritisera är inte oförenligt och en filmupplevelse berikas nästan alltid av förmågan att såväl ge sig hän som ifrågasätta, både filmens och den egna blicken.
Martina Moliis-Mellberg
filmskribent och kulturrecensent
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.