Inbördeskriget ur ett barns perspektiv — att längta efter pappa under svåra tider
Hanna 1918.
Hanna 1918
Text: Monica Borg-Sunabacka
Bild: Terese Bast
Eget förlag, 2019
”I Hanna 1918” tar sig Monica Borg-Sunabacka an frihets/ inbördeskriget från ett barns perspektiv.
Boken följer arbetarflickan Hanna från Jakobstad, hennes syskon och vänner under de första åtta månaderna av detta dramatiska år.
Att Borg-Sunabacka väljer barnets perspektiv betyder att fokus inte ligger på de stora, för hela Finlands framtid ödesmättade händelserna. Ändå finns de där i bakgrunden – grundandet av Jakobstads artilleriskola, avväpnandet av de ryska trupperna, avrättandet av ledarna för Jakobstads finska arbetarförening och striderna i Tammerfors – men de förs in i sådant som är närmare barnet, såsom skolan, otäcka gubbar, kyla, äcklig mat, djur och vänner.
På ett skickligt vis lyfter Borg-Sunabacka fram just det vardagliga mot krigets bakgrund, från det kalla utedasset som grannskapets pojkar borrat titthål i till lekar och gnabb med syskon.
Centralt är Hannas längtan efter den bortresta pappan, en längtan som Borg-Sunabacka finkänsligt följer genom hela boken. Särskilt den avslutande scenen under augustimånens sken är gripande och välskriven.
Mamman vill inte berätta var pappan är, något som förstås bara gör Hanna ännu oroligare – i synnerhet efter att han inte kommer hem till sommaren som det var lovat.
Borg-Sunabacka nämner själv i ett kort efterord Anna Bondestams ”Klyftan” (1946) som en av sin boks inspirationskällor. Bondestams huvudperson Rut är också vän med Hanna i denna bok, och tillsammans upplever de två flickorna ett spännande äventyr mot slutet av boken.
Att väva samman två fiktiva universum på detta sätt känns litet som fanfiction, men kan också fungera som ett sätt att binda samman flera generationer av läsare.
Samtidigt gör anknytningarna till Bondestams roman att vissa delar av intrigen inte öppnar sig för den som inte har Klyftans händelser i färskt minne.
Att Hannas pappa åkt till Sverige förstår man så småningom, men inte varför mamman inte kunde berätta det från början, varför Rut behöver oroa sig för sin pappa eller varför Levi måste gömma sig och fly. Det här är synd, för det gör att Hanna 1918 känns litet som ett barnanpassat bihang till Klyftan där den med bara litet mera arbete kunde ha stått stadigt på egna ben.
I likhet med Bondestams bok är perspektivet inte endast barnets utan också den socioekonomiskt lilla människans.
I Hannas värld finns få sympatier för den vita sidan. I själva verket är tudelningen nästan skarpare än hos Bondestam, för i Borg-Sunabackas bok är alla vita gaphalsar, mörkermän och mobbare, med undantag för den snälle bibliotekarien och hans tax Boy.
”Hanna 1918” är formgiven och trevligt illustrerad av Terese Bast.
Måns Broo
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.