"Att göras tyngdlös. I överförd bemärkelse en bild av svek och likgiltighet. Av den samhälleliga hjärtlösheten. Upplevelsen är vår gemensamma. Och det enskilda fallet, det är ju jag."
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
”Gravitationen upphör här”. Slog upp Tua Forsströms ”Anteckningar” när den nådde mig som nyutkommen i fjol, och det första jag såg var den raden. Den bet sig genast fast.
Föreställer mig texten på en skylt vid vägen. En varning för att allt vi blivit vana vid inte längre gäller. Sånt brukar skildras i dystopiska serier i alltmer kraftlösa säsonger. Har väl sett några. Och glömt dem.
Utmejslade texter har själva ett mycket bättre minne och en bättre resonanslåda.
”Gravitationen” knäpper på minnet av en annan dikt, den heter ”Om hur långvarig tyngdlöshet påverkar levande varelser”, finns samlingen
”Efter att ha tillbringat en natt bland hästar” från sent 1990-tal, som nu kommer ut i nytryck i en volym tillsammans med två andra samlingar och en diktsvit.
Den vackra boken heter ”Jag studerade en gång vid en underbar fakultet”, och man kan tänka sig att den särskilt riktar sig till dem som behöver veta vem Tua Forsström är, när hon strax ska bli aktiv medlem av Svenska Akademien, stol nummer 18.
På den platsen har suttit, närmast i tid, Gunnar Ekelöf, Artur Lundkvist och Katarina Frostenson, och den fläcken kommer väcka stort intresse när inträdet högtidligen begås den 20 december.
För många blir det beviset på att litteratur skriven på svenska i Finland ses som jämbördig med den som skrivs i kungariket. En händelse – också oberoende av vilken tyngd man ger Akademien just nu.
Dikten om långvarig tyngdlöshet utgår från hunden Lajka, den första varelsen som färdats i omloppsbana kring jorden. Det skedde 1957. Det är länge sen, det är som i går.
Men texten lyfter bilden av det värnlösa djuret ut ur kapseln och låter det förenas med andra utsatta: ”Lajka färdas i mörkret/ renhjärtat, med alla herrelösa hundar”. Slutraderna: ”Den första hunden i rymden/ kom inte tillbaka, kommer/ tillbaka som damm och regn.”
Att göras tyngdlös. I överförd bemärkelse en bild av svek och likgiltighet. Av den samhälleliga hjärtlösheten. Upplevelsen är vår gemensamma. Och det enskilda fallet, det är ju jag.
En gång blev jag fråntagen all tyngd av någon som omständigheterna förutsatte att jag litade på – annat val fanns inte. Då rev jag en gammal cykel ur lidret, satte iväg i en rasande fart. Cykeln var tillverkad på 1940-talet, hade ett fantastiskt driv.
Ville komma långt och fara snabbt, tog in på avtagsvägar jag bara sällan åkt på. Det var sent, det var november, och mitt under den rasande färden släcktes vägbelysningen för kvällen. Det blev förbaskat mörkt. Och ledningen mellan dynamo och lykta hade gått av. Inom mig växte ett kosmiskt raseri och jag trampade på, det skumpade och skvätte för vägen var ganska gropig. Långt borta glimmade en utelampa vid ett hus jag tyckte att jag kände igen.
Tänker på den här vansinnesfärden när jag läser ”mörker”, som ofta återkommer hos Forsström. Det får en ny valör för varje gång man stöter på ordet, beroende på var man just då befinner sig.
”Jag stänger dörren mot jag vet inte/ vad för slags mörker” fortsätter dikten om den upphörande gravitationen. Dikten är som november, använder inga punkter, inga skiljetecken.
Men mammas gamla cykel hade en fungerande broms, jag använde den. Jag bråkade med gravitationen, gick klar. Följande diktrad kan alltså läsas lite lugnare: ”Hjärtat är en sjö …”
I tillstånd av kris är det viktigt att hålla sig i rörelse. Det minns jag tydligt från Malin Kiveläs nya roman, den heter ”Hjärtat” och är väldigt konkret. Eller så var det författaren som sa det muntligt någonstans i en intervju.
Någondera var det.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.