Att göra ingenting — kan det vara räddningen?
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Lyssnar på regnet som knaprar mot rufftaket. Det springer över däck och trummar mot ventilerna.
Från däcket har några droppar letat sig ner till min madrass.
Det gäller att akta sig för den kalla våta fläcken när man vänder sig. Om man vänder sig. Min koj är smal och klokast är det att linda in sig i täcket och låta bli att ändra ställning.
På några dagar har livet igen krympt till några kvadratmeter. Kroppsminnet ska fungera som kompass för att undvika blåmärken, inte slå tårna på väg från akter till för och hålla balansen när man sträcker sig ner i kylskåpet för att få ut mjölk och öl.
Varje år undrar jag varför vi envisas med det här. Ett obeskrivligt sjå med att packa och obekvämt så det förslår.
Nordvästen har inte släppt sitt tag på några dagar. Nu viner den kring båtarnas masttoppar och ute på fjärden går det vita gäss. En sakta gungning får båtarnas fendrar och förtöjningar att knarra.
Vi ligger i lä och jag tänker på att man kunde steka plättar, läsa, skriva dagbok, kolla på telefonen, ringa till barnen, dricka kaffe, gå upp på berget eller prata med mannen.Men mannen har somnat med glasögonen på näsan och boken över bröstet. Mobilnätet är uselt och utanför täckets mjuka kapsel är det kallt.
Tvingad av omständigheterna, så att säga, ligger jag kvar.
Det går inte att göra något åt vare sig vind eller regn och det är ingen idé att leta fram tuben med sikaflex just nu.
Om en stund, om några timmar, i morgon eller om några dagar kommer det att sluta regna och blåsa och vi kommer att kasta loss och fortsätta färden.
Tills dess: Inte maxa varje stund med något nyttigare än ligga stilla och lyssna. Låta ”borde”, ”passa på”, ”göra undan”, ”reda ut” och ”fixa” vänta på sin tur.
Tänk att det ska krävas att man baxar in sig in en trång kajuta och ligger inblåst i en hamn i utskären för att komma på det här – igen. Allt det där som så förföriskt lovar att man ska få ta det lugnt, men först sedan, ska verkligen inte jämt och ständigt ha förtur.
Nu lyssnar jag på knaprandet från kollegernas tangentbord, elskåpet som surrar, en telefon som ringer.
Gör du det med. Ta en stund och gör absolut ingenting.
Vem vet – kanske det är det som just i höst räddar oss från jäkt och oro?
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.