Att förnya Åbo centrum är en ständig kamp mot lera
Reino Heikinheimo visar hur hörnet av hotell Julia står kvar när gatan sjunker. Närmare 20 centimeter som varit under gatunivå vid ompålniingen syns nu ovanför stenarna. Foto: Robin Sjöstrand
Tänk dig att du står längst upp på Kaskisbacken i Åbo och tittar ner mot ån. Du följer den branta sluttningen neråt, men där gatan planar ut till Aurabron fortsätter du istället i backens riktning ner i marken.
Du fortsätter genom marken tills du har 50 meter av den ovanför dig och stannar upp. När du tittar uppåt ser du konstmuseet i slutet av Auragatan, och för att ta dig dit väntar en klättring som motsvarar den nedstigning du just gjort.
När du kommer fram och sätter dig och pustar ut på museets trappa så har du precis gått längs med bottnen på det lerdike som utgör Åbo centrum. De 50 metrarna mark ovanför ditt huvud var ingenting annat än lera.
— Det är det här stora lerdiket som gör Åbo centrum till en så utmanande plats att bygga och stadga upp hus på, säger Reino Heikinheimo, som jobbar som geotekniker och projektledare på Ramboll i Åbo.
Hans uppgift är att utvärdera vilket skick pålningen av ett hus är i och rekommendera fortsatta åtgärder för det. Det har han hållit på med i 40 år och en sak är han säker på:
— Det finns ingen universallösning när det gäller husen i Åbo centrum. Vartenda fall är unikt.
De omvända höjdkurvorna visar hur långt ner berggrunden ligger, och därmed hur tjockt lerlagret är i Åbo centrum. Den röda fyrkanten är Salutorget. Grafik: Reino Heikinheimo/Ramboll
Tre pålningar i Åbo
Det som gör leran så besvärlig att bygga på är att den är mjuk. Tunga saker sjunker helt enkelt ner i den – om än väldigt långsamt. För att förhindra eller åtminstone styra hus som sjunker, så använder man sig av metoden pålning.
Heikinheino berättar att man i Åbo i huvudsak använder sig av tre versioner av pålning när man ska styra hur en byggnad beter sig på Åbos lerjord.
— Små hus pålas inte alls utan ligger bara på en rustbädd, äldre hus är pålade med träpålar genom en metod som kallas kohesionspålning och nyare hus är oftast pålade med stödpålar av stålbetong ända ner till moränen som finns under lerlagret.
Om pålarna inte sträcker sig ner till den hårda, packade moränen under leran, så finns det inget sätt att förhindra att huset ifråga sjunker.
— Det är helt normalt att hus sjunker. Pålning är helt enkelt ett geoteknikst sätt att fördela vikten.
Rustbädden består av ett rutlager med stockar, som ska göra att små hus sjunker stabilt och kontrollerat. Dessutom fungerade den under själva bygget som ett utmärkt underlag då husen byggdes på den svårmanövrerade och våta lerjorden.
För större hus funkar pålningen så att träpålar slås ner i mellanrummen i rustbädden. Träpålarna är oftast tillverkade av gran eller tall som går ungefär 12 – 15 meter ner i lerjorden.
Så länge som träpålarna befinner sig under grundvattnets ytnivå så håller de i hundratalsår. Den här metoden ger en utökad stabilitet för byggnaden och också stora byggnader hålls raka och stabila medan de sjunker ner i leran.
Den mest moderna metoden stödpålning används ofta i Åbo centrum när hus pålas om. Då slår man ner spetsburna stålpålar i moränen som husen sen vilar på. I det fallet sjunker husen inte. Om huset har sjunkit snett placerar man pålarna så att huset sjunker sig rakt igen.
Stödpålning används oftast när ett hus sjunker för snabbt eller lutar mycket.
— Men det är inte nödvändigtvis en bra sak att husen står på stödpålar heller. Eftersom resten av Åbo sjunker – också gatorna – så innebär det andra problem i längden. Avloppsrör och elkablar som kommer ut från huset går av, trottoarer blir sneda, säger Heikinheimo.
Grafiken visar Åbo i genomskärning, med berggrunden nederst, sedan moränen och leran. På bilden syns också de tre stabiliseringssätt som används i Åbo. Grafik: Reino Heikinheimo/Ramboll
Det djupaste lerdiket i Åbo centrum följer Eriksgatan och en bit efter Salutorget gör diket en lov mot Aura å och möter ån ungefär vid Teaterbron, där diket abrupt tar slut.
— Teaterbron är ganska speciell i det fallet att vid brons västra fäste så är lerdjupet 50 meter och vid östra fästet är det fem meter.
Berggrunden fortsätter sin klättring österut och det ser man i Samppalinnas och Idrottsparkens kullar.
Robin SjöstrandFrån att ha ståtat med sju trappsteg har Åbo svenska teaters trappa efter den senaste asfalteringen framför byggnaden numera kvar ynka 2,5. Resten har sjunkit ner i leran. Foto: Robin Sjöstrand
Gator och hus sjunker olika snabbt
I Åbo finns exempel på både hus som sjunker och hus som står kvar när resten av Åbo sjunker. Heikinheimo lyfter upp Åbo svenska teater som exempel.
— På bilder från när teatern byggdes så syns sju trappsteg upp till dörrarna. I dag är det knappt tre. Resten av huset har sjunkit – man ser det också på vädringsluckorna i stengrunden, där vissa nu är till hälften under gatunivå.
För även om gatorna sjunker, så sjunker de inte lika snabbt som ett tungt hus. Ofta kompenseras det faktum att gatorna sjunker också med att man helt enkelt inte bryr sig om att ta bort gamla gatubeläggningar, utan helt enkelt lägger på nya.
— Det bidrar förstås också till att gatunivån höjs i förhållande till de sjunkande husen, säger Heikinheimo.
Exempel på hur det kan gå när hus står kvar och gatorna sjunker finns på Eriksgatan. Trottoaren framför hotell Julia sluttar tydligt mot mitten av gatan och kommer att orsaka problem framöver. Den skillnaden hr hunnit uppkomma sedan huset pålades 1985.
Också det gamla bankhuset i hörnet av torget sjunker sakta med säkert, och numera ser man endast hälften av de vädringshål som tidigare fanns mitt på stengrunden. Foto: Robin Sjöstrand
Historien kommer också i vägen ibland
Ett sista problem som man kan stöta på vid byggnation i Åbo centrum är den historiska aspekten. När man pålade hotell Julia hittade man till exempel en gammal kyrkogård under byggnaden, där närmare 500 kroppar var begravda. De kom från Den heliga andes kyrka, som brann ner i slutet av 1500-talet och aldrig byggdes om.
— De ligger nu och vilar i ett kapell i källaren av byggnaden, efter att arkeologerna undersökt benresterna ordentligt, säger Heikinheimo.
En motsvarande sak hände när Katedralskolans gymnastiksal skulle pålas. Man hittade ruiner under salsgolvet och museiverket förbjöd någon vidare pålning eftersom ruinerna skulle skadas.
— Det slutade med att man fyllde igen ruinerna. Nu kommer man att få räta upp salen med jämna mellanrum istället. Det går ju inte att ha en gympasal där golvet lutar.
Men så är det att bygga i Åbo – historien finns under våra fötter. Men där finns också ett stort, stort lerdike.
Också huset på Eriksgatan 7 är stödpålat, och man ser tydligt hur trottoaren sluttar på grund av att gatan fortfarande sjunker. Foto: Robin Sjöstrand
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.