BOKEN: Att få allt man önskar sig – och bryta samman
Jobba tills man brister. Heidi Hakalas debutroman handlar om en osund arbetskultur, men också om privata relationer, deras ofrånkomliga svårigheter och avgörande nödvändighet.
Det har upprepats igen och igen: unga kvinnor jobbar sig sjuka för professionell bekräftelse, de ignorerar sina egna behov och önskningar. Men därvid tycks det bli. Man upprepar det en gång till och så mal det på som förr.
Heidi Hakalas debutroman handlar om att bränna ut sig. ”Bara lite till”, heter den. När man först hör titeln går det lätt att associera till anorexi, som för den som drabbas på ett plan handlar om prestationer. Bara det går att eliminera lite kroppsvikt till så kan man vara nöjd – för stunden.
Ett arbetsklimat där man jobbar med liv och hälsa som insats innehåller aspekter som liknar detta. Det utvecklar ett lömskt beroende. Drogen heter kontroll. Man har kollen så länge det går, sen brister det fatalt. En av romanens bäst beskrivna scener är hur en panikattack slår klorna i huvudpersonen.
Det kan vara mest givande att läsa romanen med en viss distans, så att man försöker se hela bilden. Eller så prövar man att gå den väldigt nära. Vem är denna Sandra, som ger sitt allt på jobbet, på den fiktiva radiokanalen Metropol och magasinprogrammet Brännpunkt?
Börjar med det perfekta livet
Sandra vet knappt själv vem hon är. Man kunde förstås problematisera frågan: kan man veta det, måste man veta det? Vad resonemanget far efter är snarast att Sandra inte har tiden att återhämta sig och reflektera – få överblick.
Sandras enda andningshål är umgänget med bäste vännen Simon, kompis och förtrogen sedan studietiden. Simon är en nästan osannolikt reko typ bland alla klättrare – det är läsarens första reaktion. Men Simon är – begriper man då man läst lite längre – den enda som kan både lyssna och formulera sig.
Romanen tar sats från en punkt där Sandra tycks ha allt vad man kan önska sig: ett drömjobb, en sambo som verkar stabil och bra. Så ser scenografin ut. Men redan i inledningen finns en gnisslande disharmoni. I första scenen, lokaliserad till parets säng, är hon vaken medan han sover. Första meningen lyder: ”Jag betraktar Johans sovande ansikte och försöker förstå vad som är fel med det.”
Det är en nyckelscen. Och romanens bästa sidor fokuserar på avgränsade scener där Sandra står ensam och oförstådd och inte (ännu) har begripit att hon inte ensam kan bära hela ansvaret för situationen.
Sabbar kompisrelationen
Eller så förstår Sandra alltför väl. Hon vill förändra något på jobbet, till exempel i den professionella relationen till studiopartnern Tin, som odlar sin personlighet och tycker att det är helt i sin ordning att snylta på Sandras samvetsgrannhet. Fungerar inte. Frustrationen stiger.
På Metropol finns en iscensatt personlig atmosfär, men chefen har en rent instrumentell syn på de anställda. Han kan vara usel på att kommunicera, eller så är han faktiskt så känslomässigt handikappad som han verkar. Han behöver anställda som Sandra, som alltid levererar, och när hon till slut fått nog (läs: brutit samman i all tysthet) och säger upp sig, kan han bara se saken ur sin och företagets synvinkel: vi tyckte ju att du var så duktig.
Romanen har några brännpunkter som gestaltas i Sandras plats i jobbhierarkin, i förhållandet till sambon Johan och till kompisen Simon. Bäst är den när den renodlar scenerna och inte kommer med förtydligande förklaringar. Det är i kompisrelationen som ömsesidigheten tycks bestå. Sandra sabbar den till slut, vilket i romanbygget inte innebär något särskilt ställningstagande utan mest att dess utopiska särställning understryks.
Ett glödhett ämne
”Bara lite till” kan läsas som en generationsroman – huvudpersonen kan i varje fall ses som representativ. Det finns självklara tidsmarkörer, till exempel sociala medier som en del av det som definierar vardagen. Det psykiska illamåendet som man i det längsta gömmer: man kan bluffa sig fram på Instagram så länge man orkar. Man kan tala om sin kris eller sin depression först när den är över, konkluderar Sandra.
Under decennier har det varit ont om arbetsplatsskildringar i litteraturen, men det finns en försiktig trend som visar att de är på väg in – man välkomnar det. Det finns mycket att berätta om arbetslivet i dag, om allt man förväntas satsa, och vad man själv får ut av det. Det är ett glödhett ämne.
Motivet ”Varför mår unga kvinnor så dåligt i dag?” kan behandlas som en del av det, och inte något lösryckt, något som i värsta fall kräver ännu fler prestationer av de belastade. ”Bara lite till” tar också själv på sig lite mer än romaner i regel brukar och pekar tydligt på vad/hur man ska göra om man hamnar i samma rävsax som Sandra.
Fiktionen ska förstås inte behöva vara med under hela ”vårdprocessen”, dess uppdrag är bara att lägga snittet. Men man sympatiserar med välviljan.
Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi
Bara lite till
- Av Heidi Hakala
- Omslag: Linn Henrichson
- Förlaget, 2018
- 289 s.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.