Anja Kuusisto 02.01.2019 14:25

Sauli Niinistö behöver inte anlägga någon min för att se bekymrad ut. Han ser ofta något bekymrad ut.
I nyårstalet 1.1.2019 gällde hans oro demokratin.
Niinistö inledde med en tillbakablick kring 100-årsfirandet av första världskrigets slut, det firades i Paris i början av 2018. Vid samma triumfbåge pågår nu de gula västarnas kamp med oroväckande inslag, sa Niinistö.
Han menar att om den mest demokratiska och jämlika världsdelen – som egentligen har velat exportera demokrati- och rättsstatstanken över hela världen – istället måste försvara den på sin mest framgångsrika hemmaplan, hur mår demokratin då?
Den mår inte bra. Niinistö har gott om lagspelare som delar det här bekymret.
Vill vi lyfta fram ett par finlandssvenska kan vi citera Geo Stenius som i en kolumn i Hbl häromdagen konstaterade att man inte behöver ha särskilt utvecklade politiska väderkorn för att inse att demokratin har svårigheter.
Eller så kan vi citera Pär Stenbäck som i höst kom ut med boken ”Demokrati under hot?”. Han skriver att världsordningen är i gungning när länder som formellt har bekänt sig till demokratins spelregler kommer med bakslag i form av auktoritära ledare och växande kaos. Stenbäck hittar många exempel i USA.
Niinistö nämnde Frankrike, han talade om en förändrad världsordning då Kina stärker sin ekonomiska makt, USA fjärmar sig från internationellt samarbete och Ryssland upprustar.
De globala orosmolnen har blivit lokala bekymmer i exemplet Frankrike, en kamp för en sakfråga har eskalerat till ett missnöje mot den rådande makten och samhällsordningen.
Men Niinistö stack inte på något sätt under stol med att hans bekymmer också gäller Finland, tvärtom var hans nyårstal en lektion i hur allt påverkar allt.
Han talade om att vi lever i en brytningstid där man så villigt och lätt tar sig an det nya att man kan riskera förlora något av det goda i det gamla.
Den frasen kunde kopieras in i väldigt många sammanhang av i dag; förnyelse är mer än nödvändigt på många plan, inte minst i politiken, men vi måste ta lärdom av vår historia och veta vad vi har.
Det goda Niinistö hänvisade till var den representativa demokratin, något vi måste erkänna och kämpa för, lokalt, nationellt, internationellt.
Samtidigt lyfte han fram ett av nutidssamhällets varumärken; otåligheten och viljan att ifrågasätta rådande strukturer. Man vill påverka direkt och få till stånd förändringar omedelbart, här ser vi paralleller också till den förändrade lokalpolitik vi tangerat i denna spalt tidigare i vinter.
Tempokravet är symptomatiskt för vår tid, och varför inte kräva snabbare tempo av det politiska beslutsfattandet när samhället i övrigt accelererar? Säg vårdreformen och kravet är entydigt, väljarnas tilltro till beslutsfattarkapaciteten har all anledning vackla.
Samtidigt: Det finns risker till populism och förenklade förklaringsmodeller i ett högre tempo.
Alla våra partier har fötts ur någon form av missnöje, påminde Niinistö, så visst kan missnöjesyttringar föda något gott.
Men att anarki och öppen nazism följer i missnöjets spår är inte rätt, för dem finns det inte plats i demokratin, var Niinistös ord.
Det kan tyckas självklart, så det är hög tid att presidenten sätter ned foten här. Sedan känns det långsökt att den nazismsympatiserande demonstranten – sådana som vi också sett i Åbo – skulle lyssna på presidentens nyårstal, men presidentens ord sprider förhoppningsvis ringar på vattnet.
Riksdagsvalet i vår blir ett prov på om partierna förmår reformera sig, hur de tacklar missnöjesyttringar, tempokravet och nya politiska rörelser.
Behovet av förnyelse är stort, men såsom Niinistö konstaterade är det tilliten till att demokratin fungerar som ger oss verktygen för ett samhällsbygge i samförstånd.
Inte så att alla tycker lika, utan så att allas röst hörs via den representativa demokratin.

Anja Kuusisto
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln