Ann-Christine Snickars 15.11.2020 14:35

”Hundarnas historiepjäs” har med sig hundarna och flera episoder ur Mauri Kunnas ”Hundarnas historiebok. Finland, en del av Sverige”, som är en del av Kunnas mer folkbildande produktion, och lika nyttig (om inte nyttigare!) för vuxna läsare som för barnen.

Men manusförfattaren och regissören Anne Nimell har inte försökt efterlikna Kunnas karaktäristiskt myllrande visuella stil på scenen. Hon har sovrat och rensat i uppsättningen, så att den skiljer sig från Kunnas verk som ett poem skiljer sig från en kavalkad.

Selm och Elmi

I boken finns varenda regent upptagen, och alla större kulturella och politiska händelser. Nimell har nöjt sig med att plocka in bara några. Bland kungligheterna är Finland sista kung, Gustaf IV Adolf, en av dem som spatserar in, han försöker tala finska och smakar på ett rågbröd som han tycker är gott.

Av de stora kulturella landvinningarna finns Mikael Agricolas insats med, och införandet av ett effektivt postväsende och av utedasset, eller tuppen som man kallar det, på finlandssvenskt manér.

Pjäsen går på två språk, det fungerar helt organiskt i en berättelse som rör vårt lands historia. Dramaturgiskt är det förankrat så att den ena huvudpersonen, hunden Selm, har finska som modersmål, medan Elmi, den andra hundgestalten, talar svenska.

Pette Rissanen

Hundkompisarna har mötts över århundradena, Selm (Julia Korander) är född på 1800-talet och Elmi (Samuel Karlsson) är ett barn av vår tid. Tillsammans reser de till olika platser, landar i olika tider. Fösta anhalt är Åbo, domkyrkan i vars omgivning Agricola svansar runt, och Åbo slott, där Katarina Jagellonica letar efter sin gaffel.

Sen landar man Vasa – platsen eller släkten, båda delarna är möjliga – och på Sveaborg. Och också i landets mer våldsamma skeenden, som häxförföljelser och Stora ofreden, men de gestaltas inte spektakulärt, utan omtalas eller skissas lite mer svävande eller summerande.

Isoviha, som Stora ofreden kallas på finska, kan få en personifiering på scenen som för en svenskspråkig känns lite kryptisk, en vuxenpublik förstår översättningen, barnpubliken ser den som en i raden av festliga gestalter – en stor känsla och dess domptör.

Svansar som viftar

Elmi och Selm väcker genast ens varmaste sympatier. Deras hundighet, liksom de andras senare, är mest antydd, med nos och lite håriga tassar. Aldrig tänker man att de skulle vara barn som leker att de är hundar, själva hundmomentet är intakt.

Och ibland måste det ta över, som när starka känslor måste ut, svansar som viftar vid ett kärt återseende, eller när Samuel Karlssons Elmi gnyr på gränsen till hyperventilerande när han tror att han tappat bort sin kamrat.

Föreställningen befolkas av sju skådespelare av vilka fem gör många olika roller. Daniela Franzell gör Jagellonica till en operadiva, men frågan är om hon inte tar hem fler komiska poänger som uppsamlare av hundbajs (i garanterat organiskt nedbrytbara påsar; en anakronism som lättsinnigt kan gro i 1700-talsmiljön).

Pette Rissanen

Monica Nyman är allra stiligast som drottning Kristina, som utan dramatik tar av sig kronan, men utstuderat medvetet stiger ut ur sin kjol. Jerry Wahlforss är bland annat Agricola, intellektuell och tankspridd (han har tappat sin sko), Ingemar Raukola har en läcker roll som brevbärare, som alltid har bråttom – han presterar föreställningens snabbast accelererande hundrusning.

Raukola har också rollen som Enris/Kataja, en långsamt växande buske som sammanhållande får beskriva tiden. Men tiden gestaltas också av en okroppslig berättarröst som riktas till publiken uppifrån, inflikande och kommenterande, ibland lite förströdd.

Tidens röst tillhör Amanda Nyman vars sceniska gestalt som läckrast är en hungrig häst på jakt efter sin säck med havre. Hon är också Herr Hakkarainen, sömngångaren som är en av Kunnas mest kända krumelurer, och som uppträder här mest som hommage till författaren.

För barn och vuxna

Pjäsen är ett helt autonomt verk, som arbetar med lätt hand och med ett poetiskt grepp. Anne Nimell har också dragit in teaterhuset (och därmed också konstformen), som också har en lång historia. Teatern är den utvalda plats där man kan träffas över tid och rum, som Elmi och Selm. Det är en stilig tanke.

”Hundarnas historiepjäs” rekommenderas från sex år och obegränsat uppåt. Som all modern teater riktad till barn innehåller den också några sånger. De är tonsatta av Kari Mäkiranta och ett par av dem har musikalkänsla. Till mina favoriter hör den där man sjunger fram alla namn man hittills känner till i Hundbacka, och den lite vekare sista sången, en visa som tangerar tidens gång.

Pjäsen ruskar av sig tanken på historien som torrt belärande – vi är ju en levande del av den. Både barn och vuxna kan säkert uppleva det under föreställningen – var och en enligt egna förutsättningar och erfarenheter.

Ann-Christine Snickars

Dela artikeln