Maria Thölix 23.10.2021 12:30

Monica Nyman sitter i sin loge på tredje våningen vid Eriksgatan. På grund av vattenläckaget som drabbade teaterhuset i våras är spegelbordet framför henne ganska avskalat på minnen, lyckönskningar och tackhälsningar från fyra decennier.

Den här logen har varit hennes under hela hennes tid på ÅST. Länge delade hon den med Lisa Bergström som nyligen fyllde 95. Otaliga timmar har hon suttit framför speglarna och pudrat sig och limmat lösögonfransar under processen att förvandlas till någon annan.

– I början mejkade vi oss själva utan någon som helst erfarenhet, men nuförtiden sköts det av yrkesfolk, vilket är en avsevärd skillnad.

Den mest minnesvärda sminkningen blev till under ”Rocky Horror Show”.

– Sminkösen gjorde en fantastiskt vacker makeup som var fullständigt perfekt – och sen började hon söndra den.

Teaterhögskolan det naturliga valet

Det låg ingen dramatik bakom beslutet att bli skådespelare. Nyman dansade klassisk balett i många år och sjöng i flera körer. Och gillade det.

– Sedan kände jag bara till traditionella yrken som präst, jurist, ekonom och läkare och inget av det ville jag bli.

I dag, 45 år senare, skulle valet förmodligen ha fallit på statsvetenskapliga studier. Men då kändes Teaterhögskolan som en naturlig fortsättning på hobbyerna.

– Tack och lov kom jag in på andra gången.

Efter fyra år av studier fick Monica Nyman och klasskamraten Erik Kiviniemi båda fast anställning vid Åbo svenska teater, genom teaterläraren Georg Malvius som samtidigt regisserade ”Zorba” i Åbo. Det var hennes första arbetsplats, hennes första musikal och året var 1981.

Ut i regionen

Nyman kände till och såg fram emot teaterhusets turnéverksamhet redan innan hon började vid ÅST. När man åker i väg med en pjäs ska den anpassas till varje enskild scen som ska besökas. Det kan vara svårt för en regissör i stan att minnas.

– I ”Paddling för nybörjare” hade vi en kanot som skulle bäras hit och dit och in och ut på scenen, men det går ju inte om man inte har någonstans att ta vägen.

Det är de här situationerna som sammansvetsar turnégänget.

– I bussen finns utrustningen och tillsammans måste man på plats fatta alla besluten med målsättningen att det blir bra. Det är meningsfullt.

Hon har aldrig varit med om att en turnépjäs inte uppförts. Man har spelat även om något gått sönder eller elen försvunnit. Det är en del av charmen.

– Fastän det alla gånger inte varit så jättecharmigt.

En mustasch på vift?

Även om det inte finns utrymme att tänka på publiken under en föreställning, finns det alltid en växelverkan. På scenen är man alltid medveten om reaktionerna och hör och känner. Det är publiken som bär. Vem som sitter i publiken är för Nyman däremot egalt.

– Jag står inte och glor i något hål i ridån, jag bryr mig inte om vem som sitter där för det har ändå ingen betydelse.

Då överraskande situationer uppstår på scenen hör hon till dem som har rätt lätt att hålla masken.

– Man har en dator på högvarv i skallen så man hinner inte släppa sig.

Men ibland kan de små missödena vara de värsta.

– En fladdrande lösmustasch, då blir det svårt. Det är den klassiska mardrömmen.

Konst av något slag

Det goda med det här jobbet är att det inte pågår på samma sätt i eviga perioder, säger Monica Nyman.

– Varje process är så egen och man måste hela tiden lära sig nya saker. Här har också varit en oändlig rotation av människor under åren.

Pjäsen ”Bykflickorna” som spelades 2005 hör till skådisens egna favoriter. Den handlar om fyra kvinnor som jobbar på ett tvätteri. Under hela föreställningen stänkte vattnet på studioscenen och tvätt togs ner och hängdes upp.

– Den var helt super och hade så många underfundiga lösningar. Men det var ett otroligt arbete att få tajmingen att funka.

Ett partitur

En föreställning som är raka motsatsen, men också av extra stor betydelse är ”Les Miserables”.

– Det var också jätteroligt, men på ett annat sätt. Musikalen öppnade en helt ny värld och det var den första och enda gången jag fått ett partitur.

Hon säger sig ha sin anställning i huset att tacka för rollen.

– Om det hade krävt en audition hade jag aldrig fått jobbet.

Roligt och tufft

Monica Nyman har också alltid älskat att göra fars – om det är en bra fars. Och en bra fars är rolig.

– Det handlar om tajming och matematik.

Den mest fysiska rollen gjorde hon i ”CanCan” 1996.

– Det var riktigt tungt, men jag har aldrig varit i bättre skick.

Finns det roller som har varit tunga mentalt?

– Det har jag aldrig någonsin tänkt på. Det krävs vad som krävs på scenen.

Ibland är kraven ändå extra tuffa. Det händer att personer i ens närhet dör, och ändå ska man kliva upp på scenen på kvällen. En stor chock var det då långvarige kollegan Lasse Fagerström gick bort.

– Men den gången var det hela husets gemensamma sorg.

Perspektiv

– Det är lite lustigt när man börjar tala om det, att det faktiskt är 40 år.

En enda gång har Monica Nyman tvingats ställa in en föreställning på grund av hög feber och bronkitis. Nära att byta yrke har hon aldrig varit.

– Kanske av den enkla anledningen att jag inte vet vart jag skulle ha tagit vägen. Och att gräset är grönare på andra sidan är en myt.

Men så småningom tänker hon bli chef i sitt eget liv.

– Vi diskuterade ibland med Lasse hur det månne blir sen? Jag sade alltid att jag kommer att sakna kommunikationen mellan människorna man dagligen möter i den här miljön.

Ingen fredagsmysare

I fyra decennier har Monica Nyman jobbat i teaterhuset då andra varit lediga.

– Saknat lediga lördagar? Nä, för jag har ju aldrig haft dem.

För några år sedan spelade hon ”Einar” tillsammans med Bror Österlund – endast under vardagar. Det var en ny upplevelse.

– Jag sysslar inte med fredagsmys, men jag började plötsligt förstå hur det är att ha lediga veckoslut.

De lediga kvällarna och helgerna gav henne mersmak. Och de kommer förmodligen till stor del att tillbringas hemma den dag då hon lämnar teaterlivet bakom sig.

– Jag har hängt så lite på soffan i mitt liv så den har en stark dragningskraft.

Trots sina arbetstider är hon morgonpigg och kvällstrött. Att lägga sig 21.30 är optimalt. Att klä på sig klockan 19 för att till exempel bänka sig i en teatersalong för att se en tre timmar lång föreställning låter inte alls lockande.

– Jag är en hopplös framtida teaterbesökare.

Inte längre rädd

Det finns så rysligt mycket annat som Monica Nyman ännu vill göra och lära sig. Kanske gå en kurs i möbeltapetsering och åka på yogaretreat. Och på stugan i Lembois, 136 kilometer från lägenheten i Åbo, finns det alltid något att snickra, måla, odla och sköta.

– Det är mitt paradis på jorden och där finns min trädgård.

Tack vare pandemin vistades hon för första gången någonsin på stugan från april till slutet av september. Nu är hon inte rädd längre.

– Jag fick prova på och vet att det är just då här vill jag ha den dag jag blir pensionär.

Och på scenen är tiden småningom inne för andra att ta över.

– Jag kan inte klamra mig fast vid min plats på teatern. Jag har en magkänsla att det snart är dags att vända blad. Helt utan större dramatik.

Maria Thölix
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln