Askan som föll är fortfarande presens
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Den kanske värsta scenen i Jonathan Glazers film,”The Zone of Interest” som är ganska löst baserad på Martin Amis roman med samma titel, är där Hedwig Höss, maka till lägerkommendanten, provar en lyxig päls hemma i sovrummet, hittar ett läppstift i en av fickorna, provar det också.
Pälsens rättmätiga ägare har gått sitt öde till mötes i koncentrationslägret som ligger vägg i vägg med familjen Höss påkostade hem. Kanske har hon i samma sekund som Hedwig beundrar svajet i pälsfållen blivit till rök i lägrets ugnar, som maken Rudolf Höss förbättrat prestandan på.
En annan scen visar en förhandling kring krematoriets nya ugnar, den är iskall. Pälsscenen är brännhet, åskådaren har utan ord fattat vad den innebär. Dess glöd verkar smitta fru Höss också, hon torkar fort bort läppstiftet.
En fråga: förstod bödlarna vidden av den ondska de utövade hur bra som helst, men fortsatte för att det blev för sent att stoppa? I en av slutscenerna, som visar Höss som går nedför en trappa i en av maktens boningar, stannar han upp och krampar i kväljningar. Episoden är granne med en sekvens som är en hälsning från framtiden, ett par städare putsar vitrinfönster i Auschwitz-Birkenau, nu minnesmärke och museum.
Det väcker tanken om det finns en medvetenhet, en aning, hos Höss, om vad historien kommer att säga om honom. Det sker inom filmen. Men frågorna det väcker är fortsatt av intresse.
Filmen ”Son of Saul”, en lägerskildring i brutalt pågående, önskar jag att jag blivit förberedd på, skärvor från den återkommer i mina mardrömmar.
”The Zone of Intrerest” visat inget öppet våld. Den fångar med ett perspektiv som lockar: picknick vid stranden, en familj där man gör saker tillsammans, allt som har Instagrampotential. Vi kastas in i ett småprat med halva meningar och komprimerade order till familjens servicepersonal. De är flickor från byn, inga judar, säger Hedwig till sin mamma som är på besök.
Intimiteten konstruerar också distans. Avskärmning är metoden att hantera närheten till dödsmaskineriet. Vägen dit har gått steg för steg, sånt skedde inte över en natt. Sånt sker inte över en natt.
När jag går ut från bion minns jag också Kirsten Thorups roman ”Intill vanvett, intill döden” (titeln är som hämtad ur en ångande romantikserie), som beskriver hur en ung danska (änka efter en stridspilot som frivilligt tjänat nazisterna) reser till München för att återhämta sig hos en väninna som gift sig med en högt uppsatt nazist.
Året är 1942, Stalingrad mullrar i bakgrunden, familjens husor är unga flickor från krigszonerna, en dehumaniserad gratis arbetskraft. Romanen avviker aldrig från presens. Vardagligt, millimeter för millimeter öppnas avslöjas sakernas tillstånd för danska Harriet. Det är fruktansvärt. Inget att läsa strax före läggdags.
Biografiskt brukar Höss beskrivas som en som strikt följde direktiv, lydde order, arbetadeby the book. Den som lyder order kan inte göra fel – i alla fall enligt sig själv.
I kapitlet om barnen Höss i Tania Crasnianskis bok ”Nazisterns barn” (både den och Thorups roman kom på svenska 2022) syns pappan som man ser honom i filmen, sagoläsande och intresserad. Samtidigt uppgående i sitt värv, som blev så ett med honom att han också skämtade om gasandet. Avsnittet börjar med en trädgårdsscen där barnen nekas äta jordgubbar direkt från plantan, de är ju fulla med aska.
Det minnet för Rainer Höss, nulevande barnbarn till kommendanten, vidare. För tio år sen gjorde kulturjournalisten Gungerd Wikholm att program i radioserien ”Dokumenterat” kring sonsonen och hans livsuppdrag, att sprida kunskap om nazismens illdåd och faror med sin farfar som smärtsamt, livsfarligt exempel. ”Aska på jordgubbarna hette det”, det skulle vara nyttigt att höra det igen.
Här kan du läsa fler kolumner av Ann-Christine Snickars.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.