Åsa Slotte disputerar om anorexi: Den personliga berättelsen borde få ta mera plats i vården
Åsa Slottes avhandling har som syfte att bredda anorexivården. Patienternas personliga berättelser och livsmiljö borde bli mer centrala.
Något som sopats under mattan, en familjekonflikt, oklarheter i hur man ska agera då man tillhör ett visst kön – eller skolhälsovårdarens kommentar om ens kroppsform.
De existentiella orsakerna till att en person utvecklar anorexi är betydligt mer komplexa än rådande sociala normer, psykologiska teorier och biologi, visar filosofen Åsa Slottes tvärvetenskapliga avhandling.
Syftet med avhandlingen är att bredda förståelsen för anorexi inom vården, och hitta en väg mellan de riktningar som dominerar hur man försöker förklara mentala sjukdomar.
Slotte formulerar ett etiskt sjukdomsbegrepp genom att uppmärksamma hur vi reagerar moraliskt på en annan människas problem.
Det vill säga, de frågor exempelvis en läkare ställer patienten är också en del av att formulera sjukdomen, och betydelsen av den.
Åsa Slotte
Aktuell med: Disputerar vid ämnet filosofi vid Åbo Akademi. Disputationen äger rum i Stora auditoriet i Asa-huset klockan 12 den 19 juni.
Född: 1974 i Pedersöre, Österbotten.
Bor: Uittamo i Åbo.
Djupgående intervjuer med patienter, anhöriga och en läkare visar att deras egen livssituation var viktig för tillfrisknandet.
– Ätstörningar påverkar inte bara en person, utan även familjen och andra närstående. Den nöts mot partners och mot barnen, och utvecklas med tiden. Därför skulle det vara viktigt att patientens liv tas i beaktande mera, och att familjen får verktyg för att kunna hantera situationen.
De intervjuade upplever ofta att de inte fått tala tillräckligt mycket om sin egen upplevelse eller fått svar på frågor om vad sjukdomen betyder för dem, annat än kliniskt.
– Oavsett orsakerna, måste berättelsen ses som en del av själva sjukdomen, säger Slotte.
Smalhetsnormen är inte ett enhetligt problem
Ett exempel är ett av intervjuobjekten som gärna ville prata om sin egen kropp och hur hen förhåller sig till den. Det hade hen inte fått göra med den psykolog hen tidigare gick till.
En annan person var smal och vacker som barn, och upplevde att många kommenterade det som något positivt. Också skolhälsovårdaren kommenterade vikten.
När hen blev äldre fick hen mera kurvig kroppsform, och fick inte positiva kommentarer längre. Efter det började anorexin utvecklas. Personen gick senare i terapi, och fick lära sig att slappna av mera och acceptera sin egen kroppsform.
Smalhetsnormen är inte ett enhetligt problem, påpekar Slotte. Det kan handla om att matas med bilder på smala personer, men även handla om just kroppskommentarer – och de kan drabba alla sorters kroppar, inte bara de smala.
– Om man hela tiden får kommentarer om att ens kropp är på ett visst sätt, kan ens självmedvetenhet utvecklas enligt det.
Barn har inga mekanismer för att hantera kroppskommentarer
Barn kan vara speciellt utsatta, eftersom de inte har några mekanismer för att hantera kommentarerna.
– Men man kan inte förbjuda utseendekommentarer heller, det handlar om i vilket sammanhang de sägs. Om en kompis säger att ens klänning är fin, så är det kanske inget fel med det. Bilder och kommentarer kan inte ensamma förklara varför människor insjuknar – man måste lyssna på personernas berättelser.
Några intervjuobjekt tyckte att ätstörningsvården hade fokuserat för mycket på matscheman, och att få i sig ett visst antal kalorier.
Givetvis måste vården handla om att få patienten att äta också. Att svälta sig själv är i värsta fall livsfarligt, påpekar Slotte.
Slotte önskar att det skulle finnas flera specialiserade ätstörningsenheter i Finland, och att vården skulle bli mer lyhörd. I sin avhandling tar hon också fasta på vilka positiva effekter en diagnos kan ha, eller inte ha.
Om vården är bra kan diagnoser stärka den egna identiteten och handlingskraften och förbättra kommunikationen inom familjer.
Ett skräckexempel som hon lyfter fram i avhandlingen är ett bemötande inom den psykiatriska vården, där en anorexisjuk kallades ”kroniker” och nekades vård för sjukdomen.
Personen försökte därefter begå självmord, och tvångsomhändertogs samt bältades.
– Vi kan ha en kultur med diagnoser, det kan vara positivt att få dem. Men då måste kulturen stöda vården av sjukdomarna.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.