Freja Rudels 16.01.2024 07:00

Litterär kvalitet har lite otippat varit Svenskfinlands mesta kultursnackis under senhösten och vintern. Två små häften ur Ellips skriftserie ”lilla e” har genererat en riktig debatt på kultursidorna, i radio, poddar, tidskrifter och på sociala medier. Ibland har folk mest pratat bredvid varandra, förenklat de ursprungliga inläggen eller helt sonika uttalat sig utan att ens läsa dem. Men det har ändå pratats, tänkts och tycks. Tänt till, som om det ännu fanns syre i vår lilla kultursfär.

Så vad är det då för häften som bland annat har fått deckarförfattare att ta illa upp och svenska Yles kulturchef Linda Grönqvist att ställa eliten mot vanliga människor i frågan om litterär kvalitet?

Ulrika Nielsens essä ”Vad är litteratur och vad ska vi ha den till?” och Fredrik Hertzbergs ”’Farväl kvalitet. Farväl konst.’ Om litterärt värde” är betydligt mer nyanserade än reaktionerna de har genererat. Likafullt är de provocerande och viktiga, kanske just därför.

Nielsen är författare och förläggare på Ellips. Hon både skriver och arbetar med experimentell litteratur bortom kommersiella allfarvägar. Utblickspunkten i essän är marginalens, men ansatsen är ändå mer personlig än professionell. Det är den seriöst syftande litteraturens betydelse för henne som människa som har närt hennes övertygelse om litteraturens särart och omistliga värde och får henne att höja rösten.

Nielsen menar att vi lever i en tid där den seriöst syftande litteraturen riskerar att utplånas helt och hållet. Fixeringen vid det mätbara, vulgärkapitalismens framfart, konstens och bildningens krympande betydelse och den artificiella intelligensens tygellösa intåg på scenen är exempel på yttre hot mot litteraturen som hon lyfter fram.

Hotet hon uppehåller sig vid är däremot ett slags inre hot, tätt sammanflätat med den allmänna utvecklingen. Nielsen befarar att mainstreamlitteraturen kommer att tränga ut den seriösa litteraturen. Hon menar att vi måste inse att det är frågan om helt skilda praktiker: ”En poet har helt andra syften och drivkrafter än en författare av dussindeckare”. Enligt Nielsen är det frågan om en artskillnad. Hon vill vika hela begreppet litteratur för den seriöst syftande litteraturen och inte kalla mainstream för litteratur alls.

Draget är intressant. I essän lyfter Nielsen fram hur förläggaren Gunnar Nirstedt redan avfärdat litteraturen till förmån för berättelsen som är det som säljer och intresserar. Beroende på hur man vill se det fråntar eller befriar Nielsen mainstream från ett begrepp den inte ens vill ha. Men den springande punkten för henne är inte vad mainstream vill ha, utan vad den är värd eller inte värd att kallas.

Nielsen poängterar att seriös litteratur inte nödvändigtvis behöver vara bra. Hon säger också att genrelitteratur kan ha litterära kvaliteter. Ändå är hon nödd att tala om en artskillnad, att stänga ute mainstream ur litteraturen och stänga in litteraturen i något som inte är mainstream. Även om jag delar Nielsens oro och instämmer i hennes syn på litteraturen som omistlig är jag tveksam till nyttan av en sådan gränsdragning.

Gränserna är det intressanta och problematiska också i litteraturforskaren och modernismexperten Hertzbergs essä kring litterärt värde. Han tar avstamp i debatten som följde på Arttu Seppänens sågning av den före detta konståkaren Kiira Korpis diktsamling ”Hyppää vaan!”. Den domedagsosande titeln på Hertzbergs essä ”Farväl kvalitet. Farväl konst.” är en kommentar sprungen ur den debatten. Var Seppänen fel läsare, var han oförmögen att uppfatta samlingens värde eller visade han bara prov på den estetiska sensibilitet som gör det möjligt att urskilja litterär kvalitet? Det är det sistnämnda som enligt Hertzberg är kritikerns viktigaste uppdrag, som han ägnar sig åt att beskriva och särskilja i sin essä.

Också Hertzberg lokaliserar ett hot mot litteraturen inuti systemet. En tandlös, deskriptiv kritik oförmögen att se och uttala sig om litterärt värde riskerar att ta kål på litteraturen. Likaså litteraturdiskussioner som uppehåller vid allt möjligt annat än litteratur, t.ex. bokmässosamtal där författare reduceras till erfarenhetsexperter, en uppmärksamhetsekonomi som tanklöst följer försäljningssiffror eller recensioner som ställer kritikern och hens psykologiska reaktioner i vägen för verken.

Jag håller med om att det är synd att det som gör litteraturen till litteratur så lätt hamnar i skymundan för andra mer gripbara och säljande aspekter av litteraturen. Hertzberg ifrågasätter med rätta givna värdekriterier och bjuder på en konstruktiv ansats när han argumenterar för att litterärt värde varken är objektivt eller godtyckligt. Men när han stakar ut vägen mot ett tredje sätt att se blir den så smal att den knappt är farbar.

Enligt Hertzberg är värdeomdömen personliga men inte subjektiva. Psykologiska effekter hos läsaren är ovidkommande. Litteraturen kan berika vår förståelse, men då i kraft av sina estetiska kvaliteter. Att avgöra litterär kvalitet framstår plötsligt som en balansgång på en lina så tunn att jag genast vill ta fram min inre elefant och trampa snett.

Det är inte det att jag skulle förneka det där närmast mystiska, glimrande som Nielsen vill kalla litteratur och Hertzberg litterärt värde. Och jag klandrar dem inte för att de i sina essäer försöker komma åt det. Det är som Per Olov Enquist sa om kärleken: den går inte att förklara, men vilka vore vi om vi inte försökte! Men varje försök att förklara och karva fram riskerar också att skära bort, kanske det allra väsentligaste.

Jag tror inte på reservat. Och jag tror inte att det litterära låter sig begränsas till enskilda genrer eller ens verk. Mitt i en mening kan det glimma till. Och för att vi ska hitta till det måste vi först hitta till läsandet. För mig gick vägen genom Kitty-böckerna. Min litterära erfarenhet rymmer både det Nielsen kallar mainstream och det hon kallar litteratur. Min förmåga att urskilja litterär kvalitet – min eventuella estetiska sensibilitet, för att tala med Hertzberg – har jag odlat både genom att tanka genrelitterära formler och genom att läsa och studera litteratur som skulle kvala in som seriös.

Hur vi väljer att definiera det ena eller det andra är, som Hertzberg påpekar, heller inte oavhängigt vem vi är och vad vi företräder för litteratursyn. Bakom Nielsens och Hertzbergs skymtar modernistiska ideal som originalitet, individualitet, djup och mening. Många av mina starkaste konstupplevelser är postmodernistiska verk som går helt på tvärs med dessa ideal, intertextuella vävar fulla av lån och återbruk, inte minst av mainstream genrelitteratur. Med det vill jag inte kritisera författarnas litteratursyn, bara poängtera att den finns och att den formar det de ser.

Kanske är det just kraften i det gränsöverskridande som gör att jag så ogärna skriver under försök att definiera litteraturen som något exklusivt och väsensskilt. Kanske är det min roll som litteraturkritiker i en lokaltidning där jag inför varje uppdrag funderar inte bara på litterärt värde utan också på exempelvis lokal relevans, läser litterär kvalitet i relation till andra kvaliteter. Kanske är det för att den mest meningsfulla kritiken jag läst, och kanske också skrivit, är den där litteraturens psykologiska och emotionella verkningsförmåga har fått sätta spår. Recensioner där läsningen får ”skälva vidare”, för att låna en formulering av kritikern och författaren Hanna Nordenhök.

Jag må vara naiv, men jag tror varken vi räddar litteraturen genom att skilja den från mainstream eller genom att finslipa vår estetiska sensibilitet intill ängslighet. Litteraturen pallar nog för litteraturen. Också samtalet om och kärleken till litteraturen lever och har hälsan, det visar inte minst debatten kring Nielsens och Hertzbergs essäer.

Det jag oroar mig för är de yttre hoten som urskiljs i essäerna, men sen lämnas därhän. De som dikterar villkoren som dränerar litteraturens mångfald får i allsköns ro ägna sig åt härskartekniken tystnad. Det är förlagen, ljudboksjättarna och politikerna vi borde avkräva svar i debatten om litterär kvalitet. Det skulle gagna litteraturen långt mer än att ställa poeter mot deckarförfattare.

Freja Rudels
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln