Arkivpärla från 2001: Vandra upp de 280 trappstegen till domkyrkans klockor
Artikeln har ursprungligen publicerats den 29 december 2001. Två av bilderna är från den ursprungliga artikeln, de övriga är senare arkivbilder.
Den stora järngrinden glider ljudlöst upp. Bakom den finns en låst dörr. Vägen till Åbo domkyrkas torn. Överkyrkovaktmästare Teuvo Rantala vänder sig mot mig.
– Kom ihåg att noggrant stänga alla luckor och dörrar efter dig. Det är en säkerhetsföreskrift. Den sista luckan, den som leder ut på taket, är ganska trög och tung att öppna. Följ huvudvägen upp och kom samma väg ner igen. Då tappar du inte bort dig.
Teuvo Rantala låser upp dörren.
– Vi ses när du kommer ner igen. Jag finns i sakristian.
Jag får alltså klättra upp ensam. Överkyrkovaktmästaren har andra plikter som kallar. Dörren stängs bakom mig.
Framför en brant och trång spiraltrappa i sten. 280 trappsteg till målet: domkyrkans tak.
Den här spiraltrappan är inte gjord för mänskor med klaustrofobi. Så trång är den.
Vad finns bakom dörren?
En stor karl skulle ha svårt att rymmas. Trappstegen är höga. När kyrkan byggdes för snart 702 år sedan gjordes trappstegen höga för att tornet skulle bli tillräckligt brant. Det är en utmaning för benmusklerna att kliva upp för de här trapporna. Längs med väggen löper ett rep som man kan ta i för att få stöd och undvika att ramla.
För länge sedan sprang här klockringare upp och ner. Klockringare på väg till kyrkans sex klockor.
Ännu i början av 1900-talet fanns här klockringare. Det bevisar ett fotografi från 1901. Sedan 1979 sköts klockorna helt automatiskt.
Däremellan har klockorna manövrerats manuellt med hjälp av en maskin.
Efter en slingrande och trång färd står jag vid en dörr. Spännande. Vad finns bakom?
Pontus AnckarEtt stort, mörkt rum med massiva träbjälkar. Mörkt är rätta ordet. När ögonen vänjer sig ser jag en trätrappa som leder uppåt. Klättringen fortsätter.
Donk, ajjjjj. Jag slår huvudet i en taklucka. Fasingen vad det är mörkt. Takluckan glider upp. Kompakt mörker.
Det enda som hörs är vindens sus och en fågel. En kaja? Måste hitta en lampa. Får lov att ta mig ner för trätrapporna och se om det finns någon.
En lysande knapp på väggen. Är det en lampa? Eller vad händer om jag trycker? Alarm? Klockringning? Jag trycker. Varde ljus.
Utrymmet är upplyst. I golvet en lucka. Vart går den? Till ett annat utrymme. Klockringarnas domäner. Sex kyrkklockor finns här. Den största väger 3 687 kilogram. Den minsta 250 kilogram.
Två har dödats av klockorna
Det är här de enda dokumenterade dödsolyckorna i domkyrkans historia skett. Två klockringare har mist livet när de i mörkret blivit träffade av en massiv kyrkklocka.
Då fanns här ingen belysning. Och när en klocka på 2 000 kilo eller mer kommer svingande blir det fula spår. För att få de stora kyrkklockorna att röra sig krävdes det minst sex till åtta män.
Jag står precis vid den största klockan innan en tanke får fotfäste i bakhuvudet: vad om den nu börjar ringa? Bäst att klättra vidare.
Efter nästa taklucka igen ett stort trärum med trätrappor som fortsätter uppåt. Jag är nu i det utrymmet som utifrån sett är det svarta tornet under taket.
Arkiv/Patricia TorvaldsLängs väggarna finns sprinklers. Sedan tre år tillbaka finns det rökdetektorer i tornet. Kyrkans torn har ett automatiskt brandalarm som genast visar brandmännen från vilken höjd alarmet kommer. Men sedan Åbo brand har här inte brunnit.
Säkerhetsarrangemangen är rigorösa. Inget slarv med stearinljus i den här kyrkan. Alla våningar i tornet är dessutom avskilda från varandra med massiva takluckor eller branddörrar. De står aldrig öppna.
Klättringen går vidare. En taklucka återstår.
Den är tung. Axelmusklerna får ta i ordentligt. Luckan öppnar sig. En stark vindpust. Ljud av avlägsen trafik. Jag är ute.
Foten slinter …
Det är besvärligt att i den hårda vinden hålla luckan öppen och maka sig ut genom öppningen ut på taket. Jag stiger på plåttaket.
Foten slinter och redaktören åker omkull. Luckan faller fast med en smäll. Det hala taket sluttar neråt. Mot ett fall på sisådär 80 meter. Men ingen fara. Det finns staket vid kanten.
En vy över Åbo öppnar sig. Bredvid mig tidsklockorna. De som berättar Åboborna vad klockan är. De slår med en kvarts mellanrum, kvart över en gång, halv två gånger, kvart före tre gånger och jämnt fyra gånger.
Niclas LundqvistEn gång i tiden var det livsviktigt för Åboborna att höra klockorna ringa. De hade inga armbandsur och klockorna i staden växte inte på träd.
Ovanför mig finns ett ihåligt utrymme (utifrån sett den svarta spetsiga delen just under bollen och korset). Under andra världskriget satt det en lotta i utrymmet. Lottorna hade en radiostation där.
Ovanför det utrymmet finns den runda bollen. När jag var barn sades det att det ryms ett bord och fyra stolar i bollen. Det finns också en legend om att tolv män suttit och spelat kort inne i den. Tyvärr är de här berättelserna skrönor. Bollen mäter cirka 1,80 meter i diameter.
Det som dock är fullständigt sant är att Teuvo Rantala i mitten av 1960-talet stod på korset. Hård kille, den här överkyrkovaktmästaren.De flesta får svindel av att stiga upp på en stol. Tänk dig då ett kors 80 meter ovanför havsytan.
När Teuvo Rantala stod på korset var det omgärdat av en ställning på grund av reparationsarbeten. Nu skulle det vara omöjligt att komma upp på det.
Niclas LondqvistDags att gå ner igen. Upp med luckan. Slint på det hala taket igen och ett långt sår i tummen är ett faktum. Något som Teuvo Rantala senare avfärdar med en axelryckning.
– Det hör till med sår här och där när man klättrar upp.
Skönt att komma ner i de trots belysningen relativt mörka trärummen. Här är betydligt varmare än på taket.
Tidsklockorna slår plötsligt en gång. Kvart över. En lätt vindfläkt drar förbi. Ett knarrande bakom mig. Ett spöke?
”Här förekommer fenomen”
Under domkyrkans golv och under marken utanför finns totalt över 4 000 mänskor begravda. Kyrkan har en över 700 år lång historia. Denna historia, alla begravda mänskor och miljön ger upphov till en speciell stämning. En del anställda ser spöken och till och med änglar i tornet. Andra ser ingenting.
Jag kommer ihåg vad Teuvo Rantala tidigare sagt:
– Här förekommer fenomen som luftströmmarna får till stånd. Till exempel dörrar som stängs av sig själva. Det är bara att vänja sig.
Nere igen. Jag har gått 280 trappsteg upp och ner igen och känt av historiens vingslag. Någonting som är förunnat närmast historiker och fotografer. Kyrkans personal släpper inte upp någon i tornet utan en bra orsak. Speciellt inte på vintern eller vårvintern.
– Tänk om det finns isblock uppe på taket och någon i misstag sparkar ner ett och det faller ner på en mänska. Vad gör vi då? Hur förklarar vi det? säger Teuvo Rantala.
Ute i friska, kalla luften. Jag tittar upp mot kyrktornet. Det enda som mera vittnar om att jag klättrat upp dit är såret i tummen.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.