ÅU 01.05.2018 07:00

Firandet av första maj har en brokig historia. Ändå sedan förkristen tid har människor uppmärksammat vårens ankomst på alla tänkbara och otänkbara sätt. När nya seder och sätt att se världen har introducerats, har det varit praktiskt att klistra dem på något som redan är etablerat i samhället. Om det redan finns en bra helg, så varför ska man hitta på en egen?
Därför var det inte konstigt att första maj fick en så stark koppling till arbetarrörelsen. Det finns historiska skäl, som det att stora protester ordnats just denna dag, men också det att dagen haft andra funktioner.
Där som skördemarknader traditionellt varit tidpunkten då tjänstefolk i Finland och Sverige erbjuds ledig tid och en möjlighet att försöka byta arbetsgivare, har första maj varit tidpunkten för detta i många länder. Första maj varit sin tids ”rekryteringsmässa”, en tid på året då arbetare av alla de slag rört sig friare och haft tid att träffa andra – samt utbyta idéer om arbetsvillkor.
1800-talets live chat-vecka, kunde vi säga.
Följande slutsats hittas kanske inte i historieböckerna, men det kan knappast vara fel att anta att det finns en viss undermedveten symbolik i att koppla ihop vårens ljus med arbetarrörelsens strävanden mot en bättre (ljusare) framtid? Det är mycket lättare att tala om bättre arbetsvillkor den första maj än då vi går mot mörka och kalla tider efter höstens Mickelsmäss.
Det betyder inte att första maj och arbetarrörelsens högtsträvande visioner alltid varit sammankopplade. På vissa industriiorter var det här en våldsam helg. I Tammerfors samlades industriarbetare och hantverkare för att klå upp varandra. Våldsamheterna var så utbredda att staden gick in för att ordna första maj-konserter och -utfärder och annat program, vilket lugnade helgen. Och en viss karnevalism har alltid varit kopplad till första maj, i flera sekel, så Tammerforsborna återupplivade bara en gammal tradition.
Denna dag har fortfarande en stark koppling till just arbete, trots att första maj-marscherna är så få som de är. Så här på finländska arbetets dag kan det också vara på plats med en betraktelse över hela begreppet. Vad är detta ”arbete” 2018 och i framtiden?
Den här gången handlar det inte om det som diskussioner om arbete ofta handlar om, det vill säga ekonomisk tillväxt och produktivitet, hur finländare ska arbeta mer eller på annat sätt effektivare för att nationalekonomin ska gå ihop.
Det här handlar mer om arbetets betydelse för individen.
De flesta känner till det gamla talesättet om dödsbädden: en av de vanligaste sakerna man ångrar på sin dödsbädd är att man arbetat för mycket och tillbringat för lite tid med familjen.
Det här talesättet innehåller ett erkännande om att man upplever sig ha misslyckats, därtill också en uppfattning om att det finns ett motsatsförhållande. Arbete är något som står i konflikt med det övriga (riktiga?) livet. Om jag jobbat mindre, hade mitt liv varit bättre, är dödsbäddens tanke. I kärnan hittas det dåliga samvetet för att man inte gett sina nära och kära mer tid. Men: att flytta timmar från ett ställe (jobbet) till ett annat (familjen) betyder inte automatiskt ett bättre liv: Arbete är ett samspel med andra människor, en plats där man tillsammans löser problem och skapar mervärde, känner sig behövd.
Och arbetet tar inte slut, tvärtom, då vi tittar på befolkningspyramiden, åldersfördelningen. De unga tar slut. Eller, nåja, de tar inte slut, men de blir färre med hisnande fart.
De räcker inte på långt när till exempelvis för att fylla de lediga platserna till andra stadiets utbildning (ÅU, 12.4). Siffrorna från vårens gemensamma elevansökning då det gäller flera traditionella branscher är alarmerande. I andra ändan av fenomenet har vi alla de företag som inte hittar folk (”arbetare”), som småbåtsvarven, där man undrar ”Vem ska riktigt göra de här jobben i framtiden?” (ÅU, 17.4).
Få kommer in på arbetsmarknaden, många lämnar den. Hur många äldre är det inte som både vill och kunde jobba lite längre, kanske med hjälp av anpassade arbetstider och -metoder? Samtidigt skulle de överföra kunskap till de allt färre yngre, som nu ofta tvingas lära sig mycket enligt försök och misstag-metoden.
Det var visst Wärtsilä i Vasa som i början av 2000-talet återanställde folk som redan gått i pension, eftersom det som de kunde visade sig vara så värdefullt. I ÅU:s sjöfartsbilaga (13.4) berättade Henrik Mahlberg om sitt nystartade företag. Om inte han som 68-åring startat eget, hade värdefullt kunnande gått förlorat.
Har den traditionella pensionsdebatten lett oss fel, då vi bara stirrat på när vi ”får” gå i pension?
När Otto von Bismarcks Tyskland introducerade ett pensionssystem för arbetare, var det bara en av hundra som nådde som pensionsåldern. Världen ser helt annorlunda ut idag, med nuvarande demografi. Många går i pension i arbetsför ålder, och samtidigt förlorar arbetslivet massor av kunnande. I fler fall är det också så att folk tvingas gå i pension, de får inte jobba ens om de vill (vilket ju ofta är helgalet).
Många bör gå i pension, precis som förr, av hälsoskäl eller av andra orsaker. Det är ingen idé att stänga dörren för dem. Det finns ändå en växande grupp som vill jobba längre. För dem handlar det inte om att få gå i pension, utan om att få jobba längre.
Kunde inte detta vara en rättighet att diskutera, så här på det finländska arbetets dag?

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln