Arbetet som face-to-face-värvare är intensivt och energikrävande – men för många även drömsommarjobbet
Sommartider innebär högsäsong för face-to-face-värvare. Du som aktivt rör dig i Åbo centrum stöter säkert dagligen på värvare från olika organisationer som energiskt bemöter dig med ändamål av alla dess slag.
Men vem är det egentligen som jobbar på gatorna, och hur är det att jobba som face-to-face-värvare?
Aino Rönkä och Lauri Höyssä, som jobbar som insamlare för välgörenhetsorganisationen Solidaarisuus i Åbo, berättar om sina erfarenheter inom branschen.
Utåtriktad och energisk
Rönkä och Höyssä är överens om att jobbet som face-to-face-värvare inte lämpar sig för vem som helst.
— Man måste vara mycket extrovert och energisk för att klara av det här jobbet, säger Rönkä.
Arbetsdagarna är fem timmar långa för Solidaarisuus insamlare – en tid som inte verkar så lång men absolut tär på krafterna då man konstant tvingas prestera på topp.
— Jag har hört om många som har slutat jobba som face-to-face-värvare för andra företag kort efter att arbetet inletts. För många kommer det som en chock hur socialt krävande och tungt arbetet i slutändan är, berättar Höyssä.
Han tror att orsaken till att Solidaarisuus inte har haft några avhoppare är att värvarna får en ordentlig utbildning i arbetet före de på egen hand ger sig ut på stan.
Olivia ÅkerholmTrista upplevelser ryms med i varje arbetsdag, även om den överlägsna majoriteten av människorna man bemöter är mycket trevliga.
— Jag har överlag blivit mycket positivt överraskad av det här jobbet. Människorna är förvånansvärt vänliga och jag njuter av att hela tiden ha något att göra. Det är verkligen ett drömsommarjobb för mig, berättar Rönkä.
Riktigt otrevliga människor hör till ovanligheterna, men både Rönkä och Höyssä har erfarenhet av några sådana fall.
— Förra veckan blev jag sexuellt trakasserad på jobbet. Vissa människor slutar se dig som en person och betraktar dig som ett objekt så fort du har arbetsuniformen på dig, berättar Rönkä.
Höyssä minns hur tydligt berusade personer har skrikit hotelser efter honom på stan.
En organisation som driver en viktig sak
Men de negativa upplevelserna vägs ändå upp av de positiva, och både Rönkä och Höyssä är mycket nöjda över sitt arbete som insamlare för Solidaarisuus.
— Arbetsmotivationen växer ytterligare av den viktiga saken som organisationen driver och provisionen vi får för varje ny månadsdonator vi lyckas värva, säger Rönkä.
Solidaarisuus face-to-face-insamlare i Åbo sprider medvetenhet om könsstympning av kvinnor i Östafrika och värvar månadsdonatorer för att hjälpa välgörenhetsorganisationen att bekämpa den här sedvänjan.
— Könsstympning är oerhört smärtsamt för kvinnan och påverkar hennes liv ännu långt efter själva proceduren. Hennes risk att bli smittad av HIV ökar, eftersom instrumenten som används sällan är steriliserade, och barnafödseln försvåras, berättar Höyssä.
Olivia ÅkerholmAtt bemöta folk på stan med ett så pass tungt budskap kan vara allt annat än lätt.
Enligt Rönkä finns ingen enskild regel för hur den förbipasserande bör bemötas – varje person och varje bemötande är unikt.
— Vi går aldrig rakt på sak, utan inleder alltid med att hälsa. Ifall personen stannar upp för att tala med oss, inleder vi oftast med att fråga ifall kvinnors rättigheter intresserar hen, varefter vi går in på vårt ämne, berättar Höyssä.
Hur många personer man måste hälsa på före någon stannar upp för att prata varierar enligt Höyssä beroende på dag och plats.
— Ibland är det var tionde person, ibland var femtionde som stannar upp.
Varje person som lyssnar är en vinst i sig
Att värva nya donatorer ute på gatan är inte lätt – antalet personer som skriver upp sig som månadsdonator är oftast ungefär en eller två per dag.
— Under riktigt bra dagar har det handlat om tre stycken, men det finns även dagar då antalet har varit noll, berättar Höyssä.
Men Höyssä och Rönkä är överens om att varje person som stannar för att lyssna är en vinst i sig. Varje gång man klarar av att sprida budskapet och får någon att tänka till är betydelsefull.
Principen är att alla förbipasserande ska hälsas på och försöka värvas, men enligt Rönkä är det omöjligt att inte nu som då profilera vem man bemöter och vem man bara låter passera.
— Vi har märkt att det i princip aldrig är lönsamt att bemöta personer som går i grupp eller par, de har aldrig lust att stanna för att prata. Personer som ensamma i lugn och ro promenerar längs med gatan är den bästa målgruppen.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.