Approprieringen av ”snäll”
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
En gång läste jag om hur man frågat barn i en undersökning (knappast veteskaplig, snarare en rundfråga) om hur de önskade att vuxna skulle vara. Svaren var samstämmiga, man kunde ha frågat ett barn eller hundra.
Barnen ville att vuxna skulle vara snälla. Man kan säga det i presens också, utan att ordna med enkät. Barn vill att vuxna ska vara snälla.
Uttryckt ur den positionen förstår man vad det betyder att vara snäll. Att man kan vända sig till en annan och vara trygg i att den inte tänker dra nytta av att man i ögonblicket – eller ständigt – på något plan kan vara behövande.
Här finns en fråga om styrkebalans inbyggd. Den som är väldigt stark måste vara snäll – var det inte Astrid Lindgren som sa något i den vägen. Vuxna har ständigt övertaget i förhållande till barn, och fattar de inte själva att vara snälla måste någon säga att de måste.
Om undersökningen riktat sig till vuxna och de med en mun svarat att barn ska vara snälla hade vi flyttat oss ett antal decennier eller sekler tillbaka i tiden, då ”snäll” i kombination med ”barn” entydigt betydde lydig. Samma tolkning gällde kvinnor.
Önskemål när det gäller partner är fortfarande mest att hen ska vara snäll, där gäller den grundläggande betydelsen: att man tryggt kan vända sig till vederbörande, osv.
När det gäller vuxna i mer neutrala relationer behövs inte snäll, det räcker med hygglig. Hygglig och snäll har droppat in i dikten till exempel hos Lars Huldén, till exempel i samlingen ”Herr Varg!”, som är en diktsamling som när jag ännu var bara barnet gjorde stort intryck på mig i sin icke-slätstrukenhet.
”Herr Varg!” ger skenheligheten och självgodheten på käften, verbalt, det är bästa sättet. Det kan drabba den talande själv också. ”Det är väl inget fel att / vara människa, om man är så / snäll som jag?”, frågas i nästsista strofen i dikten som heter just ”Herr Varg!”. Den sista har svaret på vad andra arter tänker om oss, det går inte att misstolka.
Hur ordet ”snäll” kan hyvlas till för att passa alla krav fascinerar mig. Man lägger ”är du snäll” till en direkt order (kanske formulerad i frågeform?), den blir strax utförd. ”Tack, snälla!” har blivit en fras man ofta hör (och ser skriven av dem som får svar på FB på enkla frågor som de inte gitter googla). Där har ”snälla” en nedlåtande biton, en sån man riktar till dem som bör bekräfta en (annars ska de minsann får se!).
Men värst är frasen ”för snäll”. En gång för länge sen sa en vän till mig om en vän (som var gemensam) att hen var just ”för snäll”. Då reste jag en del av raggen och sa att det var för att vännen var romantiskt intresserad och ville göra intryck, och att det var bättre att möta faktum att man inte var intresserad i stället för att hänsynslöst definiera den andra.
Jag är glad att jag reagerade då, för annars kan jag vara flat och tafatt och lite feg och ängslig att säga ifrån, alltmöjligt som får plats i ”för snäll”.
”För snäll” är något som självhjälpsajter varnar strängt för, och allra strängast på finska, där ”liian kiltti” är sista steget innan avgrunden och personlig Harmageddon. Enda medicinen mot försnällheten är att dra gränser, säger man, som om man levde livet i en geografi som krävde stängsel med taggtråd för fantasisummor per kilometer.
Kanske har finskan svårare att hitta mer ifrågasättande synonymer till ”snäll”, jag har lust att forska i det. ”Konsten att vara snäll” har en känd rikssvensk läkare kallat en av sina böcker. Och jag lyssnar gärna på Stefan Einhorn (som skrivit just den boken), men tänker att människor ständigt vill roffa åt sig bitar av ”snäll” för att det är så himla lätt att manipulera då.
Vill ni vara snälla och sluta med det!
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.