Apostlahästar, ångbåtar och dans – Houtskärs pensionärer berättar

Himlen är blå, det är drygt 25 grader i solen och lite för varmt i bilen då den stängs av på färjan. Efter tre färjor är man framme i Houtskär, en kommundel i Pargas stad, där 500–600 personer är fast bosatta.
Efter en slingrig väg är man framme i Näsby, där 17 pensionärsbostäderna finns i närheten till servicehemmet Fridhem. I skuggan mellan byggnaderna sitter tre pensionärer: Else Franzén, Ragne Österlund och Gunnel Pero. De har nyss ätit lunch.

Det varma vädret bekymrar inte pensionärerna, de njuter fullständigt av det fina vädret. Men då hettan är som högst föredrar de att sitta i skuggan. De är alla nöjda över att man kan sitta ute, speciellt skönt är det på kvällen.
– Vi sitter ibland till klockan tio på kvällen, säger Pero.
Alla tre har rötter i Houtskär, på ett eller ett annat sätt.
Österlund, född 1930, har bott hela sitt liv i Houtskär. Franzén, född 1933, är från Iniö, men ingiftes 1959 till Houtskär, och har till och från bott på ön. Pero, född 1940, växte upp i Houtskär, spenderade 54 år utomlands i San Fransisco, och återvände till ön 2018.
Orsaken till att de nu är i Houtskär är enkel.
– Det är så vackert i Houtskär, säger Österlund.
Alla instämmer med att Houtskärsdialekten också är fantastisk. De fortsätter med att berätta att alla känner alla, på gott och ont.
Houtskär utvecklas
En av de största förändringarna som skett under åren är den förbättrade förbindelsen till ön.
– Nu är det betydligt enklare att ta sig till ön, säger Franzén.
Färjan till Houtskär kom under tidigt 1960-tal. Förut var ångbåten S/S Sandels transportmedel till Åbo via Nagu.
– Det tog ungefär en dag, ifall man hade otur tog det två att ta sig runt, berättar Pero.
På vintern fick man gå ut på isen till rännan som gjorts där ångbåten plockade upp en. Att få skjuts med häst och kärra eller senare med traktor var också ett alternativ.
– Det var häst som gällde, säger Franzén.

Alla är överens om att utvecklingen av ön går uppåt, men är oroade över att den fasta populationen på ön minskar.
– Här finns inte jobb, så man flyttar härifrån, säger de bekymrade.
I Houtskär har en butik öppet året om, där man får de flesta vanliga saker. Kläder och mer specifika föremål får man åka till Pargas eller Korpo för.
– Eller så kommer det sådana som vi kallar säljargubbar hit, säger Pero och skrattar.
De förklarar att det emellanåt kommer försäljare till ön som bland annat säljer kläder.
Apostlahästarna viktigaste färdmedlet
Diskussionen går vidare mot skola och jobb. Pensionärerna berättar hur de själva tog sig till skolan. Pero säger att hon med två andra flickor rodde, gick, och rodde lite till. Även Österlund rodde och gick.
– Apostlahästarna användes flitigt, det vill säga man gick till fots, skrattar de.
Nu stannar skolbussen vid barnens dörr, men förr var det annorlunda. Under vintern åkte de skidor till skolan. Men sällan åkte de den rakaste och snabbaste vägen.
– Man måste ju åka ner för backarna några gånger, förklarar Pero.
De andra instämmer.
– Jag kan nog inte minnas att vi någon gång fick skäll eller blev tillsagda att vi var sena. Men inte kan vi ha varit i tid, säger Pero.
Österlund berättar hur de på vintern började skoldagen med att bära in ved.
– Det fanns två kakelugnar som måste värmas, säger hon.
De gick i Folkhögskola i Houtskär, medan vidareutbildningen skett på annat håll.

Österlund spenderade 20 år ute på sjön, från 1972–92, på bland annat M/S Diana I och II som kaféföreståndare. Jordbruket tog även upp tiden. Pero har jobbat med mycket, bland annat med bokföring, datorer och i en skoaffär. Franzén jobbade 23 år på bageriet Axo i Pargas. Jästbröd var hennes specialitet.
Brödbakningen fick vänta
Österlund, som också bakat, berättar skrattande hur degen en gång blev halvgjord eftersom hon födde mitt under brödbakningen. Hon födde hemma i vardagsrummet med hjälp av en barnmorska och det blev någon annans uppgift att baka färdigt brödet.
– Yngre tror man berättar sagor då man ger exempel som dessa, säger Österlund.
Nu är hennes flickor utspridda och bor på Åland, i Sverige och Österbotten, men en av döttrarna bor i Houtskär.
Samtalet flöt så småningom mot det obligatoriska corona-snacket. De har vaccinerats och Franzén väntar på att kunna besöka en väninnas lägenhet i Åbo. Före pandemin var det klubbverksamhet på måndag och torsdag för pensionärerna. Där spelades bingo, filmer visades, man såg på bilder och drack kaffe.
– Det är viktigt med kaffe, poängterar Österlund. De andra nickar instämmande.
Glada över den nya restaurangen
Diskussionen byts mot ett lättare samtalsämne. Nämligen den nya restaurangen som öppnat.
– Det är väldigt bra med en ny restaurang, säger Franzén.
De har inte ännu hunnit besöka stället, men är glada över att det finns husmanskost till hands, som dessutom är öppet hela året.
Slutet av diskussionen handlar om sommaren i Houtskär. Somrarna präglades av dans.
– Det var dans varje helg. Man kom med båt och ibland for man hem först på morgonen för att sedan gå på jobb, säger Pero.
Alla kunde dansa, det var vals, tango och schottis. Pensionärerna förundrar sig om ungdomarna ens mer kan dansa, då det inte alls på samma sätt ordnas dans runt om i Finland.
Somrarna gick även ut på att simma. Österlund berättar att hon en gång simmat från Hyppeis till Järvis.
– De undrade nog hemma var vi varit, säger Österlund.
Pensionärerna konstaterar att man inte idag kan simma över fjärden, eftersom betydligt fler båtar är ute på havet. Dessutom är de snabba och risken att inte bli sedd är stor. Att hålla sig nära land är klokast.

Efter konversationen fortsätter de med att sitta ute i skuggan, en fjärde kvinna har anslutit sig till dem.
Tack för kommentaren. Termen är nu korrigerad.
Tack för en trevlig artikel!
Våra färjor kunde dock vara värda, att titulera rätt och inte förfalla till det, numera tyvärr, vanliga uttrycket ”förbindelsebåt”!
Vi har färjor, vajerfärjor och förbindelsebåtar, alla de, som finns på Skärgårdsvägen är färjor eller vajerfärjor.
Finferries har en bra förklaring av terminologin på sina hemsidor.