Ansvaret för tilltalet
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
En teaterföreställning nyss hade en roll för en programledare. Det var en person som talade energiskt, förklarade svåra ord för publiken, kläckte banala kommentarer när det uppstod några sekunder för mycket tystnad.
Åh, vi kände väl Guds närvaro nu? Det utbrast programledaren mellan andetagen i pjäsen med fokus på Jeanne d’Arc, som just nu går på TehdasTeatteri, en liten Åboscen som väcker stort intresse vad gäller motivval och uttryck.
På teatern blir programledaren parodi. Utanför bär rollen ett stort ansvar, ansvaret för tilltalet. Att kalibrera det hör till det svåraste. Och ibland måste man bara ignorera anslaget. Jag beslöt i tiden att titta på litteraturprogrammet Babel, som en gång sändes hos oss också (i brist på egen produktion, en brist som finns än i dag) trots att insnacket kändes så barnsligt.
Det var som om man välkomnades första dagen till förskolan fast man var vuxen. Men det överdrivna hejandet nöttes fort bort, kanske för att redaktionen började lita på att tittare fanns och att tittarna var rätt initierade, i vart fall intresserade, så att de inte (verbalt) behövde ledas vid handen till ett pysselkalas.
Jag tillhör en lite sorglig minoritet, för inte ens som barn gillade jag barnprogram, just för de krystat barnanpassade, syntetiskt glada och övertydliga rösternas skull (samma syntetiskt glada och övertydliga röster hade en del av personalen på äldreboendet jag besökte, jag blev lika ledsen av dem).
Kanske hade jag som barn en form av clownfobi, fastän akustisk. Men mest tyckte att de nedvärderade mig och utgick från att jag inget fattade. Läs ordentligt! sa jag skarpt till pappa när han dramatiserade kvällssagans repliker, så man skulle höra skillnad på ekorren och tomten och mullvaden. Jag föredrog ett ganska entonigt framförande, annat störde min fantasi.
Minns också att en familjebekant (som bredvid jobbet hade predikantuppdrag) vid sina besök insisterade på att leda bordsbönen och lät den eskalera in i personliga böneämnen och ett nästan transliknande tillstånd. Jag tror att han njöt av att vi satt där och väntade, att han hade makt över oss och att makten satt i hans förställda röst, som han lika plötsligt kunde lämna och börja småprata och sleva i sig potatis och sås.
Det var svårt att sätta tilltro till honom, jag kanske tänkte att Gud måtte vara mäkta besynnerlig om hen hade ett sånt språkrör, eller att Gud kanske var identisk med Oändligt Tålamod, om hen stod ut med ett sånt babbel. Fast jag tänkte nog inte detta utan upplevde ett förbryllande myller som i minnet får denna kontur.
Predikanter och programledare har en del gemensamt, till exempel frågan om hur gränsen mellan performans och budskap ska förvaltas. Och nu är det lätt att tro att jag avskyr allt vad programledarskap och förkunnelse heter. Men så är det inte.
Det finns en hel mängd tal som produceras i dag, som är meningsfullt för att det samtidigt är lyssnande, inte bara bryskt målgruppssökande.
Här tänkte jag hoppa till ämnet Målgrupp, men räddas av att spalten strax tar slut. Hinner i alla fall säga att jag känner viss sorg över att Målgrupp är ett begrepp som undantagslöst kommer utifrån, som en stor kratta. Det första som fastnar i krattan är ens födelseår.
Nånstans längtar jag efter att höra till en underbar Målgrupp. En känsla som kan vara farlig, jag vet. Om inte annat riskerar den ens kontokort. Alla slags sekter är förr eller senare ute efter ens kontokort.
Nu är jag mest målgrupp för annonser om medel mot artros. Jag äger mycket, men inte artros.
Nästa målgrupp som krattar in mig är Dödens, har jag räknat ut. Men tro’t om ni vill (som det stod förr i barnböckerna), till den målgruppen hör faktiskt allihop.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.