Ansvaret för mina och dina plastsopor
Hur kan en avloppsbrunn i Åbo, en utställning i Korpoström, en mässa i Pargas och ett kinesiskt, politiskt beslut ha ett samband? Det har de, när vi talar om plast.
För att komma därhän tar vi vägen via en prisbelönt film.
En dokumentärfilm kan vara som grävande journalistik när den är som bäst; den kan ha en avgörande betydelse för samhällsutvecklingen och för beslut som fattas av makthavare som förmår tänka om.
Så har det gått i Kina i förhållande till importen av plastavfall från västvärlden. Kina meddelade 2017 att nu får det räcka. Kina vill inte ha västländernas plastavfall mer.
Förklaringen till helomvändningen i kinesisk politik har sagts ha att göra med filmen ”Plastkina” som visar vilka hälsovådliga förhållanden det jobbas med plaståtervinningen i.
Filmen ska också visa hur återvinningsanläggningarna smutsar ned vattendragen och den omgivande marken.
”Vi kineser äcklas av alla de problem som det utländska avfallet ger upphov till” ska en talesman för Kinas miljministerium ha sagt, enligt en nyhet i Yle september 2017.
Då Kina satte stopp för plastimporten uppstod problem för många västländer. I ÅU har vi kunnat läsa om hur Sverige har kommit mycket längre än Finland i insamlingen av balplast från jordbruket, men nu sitter svenskarna med ett problem: Plastbergen i hamnarna växer, man har nämligen ingen inhemsk plaståtervinning för sådan plast, och tidigare skeppades den till Kina.
Malaysia följde nyligen Kinas exempel. I Malaysia har dessutom mycket av importen varit illegal och det som borde vara plastavfall har varit förorenat skräp som inte går att återvinna (berättade TT 28.5.19). Så Malaysia ändrade sig och meddelade nyligen att tretusen ton importerad plast returneras till bland annat USA, Kanada, Japan, Australien och Saudiarabien.
Att länder som Malaysia, Indonesien och Thailand ändå har gått med på importen beror på att de har fått betalt för det, man har återanvänt avfallet och gjort business av det.
Också plast är business, det måste man inse. Också plast behövs, är ett påstående som reser ragg hos någon, men om hen ombeds avstå från sin mobiltelefon, dator, fortskaffningsmedel av alla de slag – och en oändlig rad av andra saker i våra vardagliga liv – sjunker säkert påståendet in på ett annat sätt.
Så är det också frågan om ett material man kan närma sig ur många synvinklar. Det som gör det så bra – slitstarkt, hållbart, evigt – är samtidigt det som gör det så dåligt.
Det är inte så bra det där med att det är evigt – inte så länge som vi inte klarar av att ta vara på den förbrukade plasten på rätt sätt.
När en plastflaska eller en blöja hamnar i havet tar det 450 år innan den förbryts – berättar den internationellt uppmärksammade plastutställningen som i sommar besöker Korpoström – och då förbryts ju inte plast ned helt, någonsin.
När dagvatten, regnvatten spolas ned i gatubrunnarna i Åbo, eller varstans, följer mångt och mycket med. Sådant som aldrig borde spolas ned, för då far det oftast orenat i havet.
Det här påpekar Håll Skärgården Ren i sin färska ”Magknip av plast”-kampanj som i sommar förs i tre städer, Åbo en av dem.
Kampanjen tänker lägga synliga klistermärken kring avloppsbrunnar för att få upp folks ögon, i Åbo går startskottet 14 juni. HSR-kampanjen påminner också om att cigarettfimpar är det vanligast förekommande skräpet i världens hav, och fimpens väg till havet har ofta gått via brunnen.
#Plastfri skärgård är en annan kampanj som pågår i Åboland i vår och sommar, en kampanj där föreningar, företag och skolbarn har involverats och där var och en av oss kan medverka via vardagen och medvetna val. Information om den kampanjen får man till exempel på Skärgårdens miljömässa i dag i Pargas.
Under mässans gårdag gav staden det första priset för årets miljögärning och det gick till en privat insats för att hålla stränder och vägar i Nagu rena.
I maj i år slöt 180 länder i FN ett avtal som ska förhindra att plastavfall dumpas i haven (SvD 11.5.19) och ifjol kom EU kom överens om att ändra regelverket för vissa plastprodukter och på sikt bannlysa andra helt. Några länder har redan tagit i bruk det nya förfarandet.
Det rör på sig. Men så har vi så rysligt bråttom också.
Samtidigt är det viktigt att påminnas om att klimatmedvetenhet inte primärt handlar om skuld och skam.
Det handlar om insikt, om att veta att ingen kan rädda världen ensam, men att definitivt alla kan göra någonting.
Miljögärningen i Nagu är ett fint exempel!
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.