Anonym, osynlig eller bara ensam
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
”På grund av sakens natur tillåter vi undantagsvis signatur.” Det står i anslutning till insändare som handlar om mobbning, orättvist bemötta minoriteter, medicinsk felbehandling.
Nu handlar de ofta om arbetslivet.
En restaurangarbetare skriver i HeSa om nio timmars skift utan en enda paus, utan tid att hinna gå på toan.
Underbemanning, inga personalutrymmen, ingen tid att styra upp det som går fel, konstant känsla av otillräcklighet, noll respons av arbetsledningen. ”Jag frågar mig: är detta normalt arbetsliv?”
Det finns ett svar i anslutning, det kommer från namngivna representanter för arbetsskyddsförvaltningen. De påpekar att det är emot lagen att ålägga en arbetstagare en oskälig arbetsbörda och att det är arbetsgivarskyldighet att se till att det är tryggt att utföra sitt arbete. Man kontaktar dem om man är utsatt, säger de. Anonymt om det behövs.
På samma sida (i HeSa:s veckoutgåva nr 45) finns en debattartikel av Minna Mattila-Aalto som forskat i produktivitet i arbetslivet. I det hårt pressade effektivitetstänkandet har människan blivit den enda kvarvarande flexibla storheten, säger hon. Därför är det just där man petar in nya och nya krav.
Insändarklustret kompletteras av arbetssökande 59-åring som skriver att hen inte längre orkar söka jobb som det inte finns skuggan av en chans att få. Signaturen är ”Sivullinen”, en utomstående.
Man blir alldeles matt av att läsa allt detta. Mest för att vi redan visste det. Det är inte heller bara unga restaurangarbetare som inte orkar.
Sjukvårdspersonal vill byta bransch, lärare är utbrända, transportarbetare vill sluta, det hör vi varje dag nu. Gör de allvar av sin önskan att lägga av är vi ganska illa ute.
Människosynen i arbetslivet, finns det alls en sådan? När man beskrev företaget Wolt, som nyss såldes megadyrt i en affär som höjdes till skyarna, kallades det teknologiföretag. På papperet säkerligen korrekt, men vad vi konkret ser av det är buden som hastar runt på stan med sina blå väskor.
För företagets del är de en nödvändig utväxt, men från kontoret behöver man inte ens se dem. Och vad märker av företaget på stan och vad vi funderar över då, det har ingen betydelse alls för dem som tjänar pengarna.
I sin bok ”Cykelbudet” skriver rikssvenske Anders Teglund hur han som cykelbud är klädd i gräll uniform. Och hur han ignoreras helt som person när han levererar. Han är reducerad till funktion. Teglund är från början musiker, men tar jobbet som matleverantör när pandemin slår till och hans bokningar annulleras.
På så vis gör han bara gästspel i cykelbudsvärlden – men ser också tydligt hur den fungerar. Teglund hade varken vanan eller beredskapen att vara osynlig. Och när arbetsgivaren får reda på bokprojektet är han inte välkommen längre.
Blir man inte osynliggjord kan man lämnas helt ensam. Så går det för huvudpersonen i Heidi Hakalas debutroman ”Bara lite till”. Där är fiktion, men erfarenheterna är fullt igenkännbara för helt verkliga människor. För ganska många verkliga människor.
Huvudpersonen jobbar i en bransch där det finns vissa karriärmöjligheter, men får inget stöd från sin chef, han (och hennes kollegor) drar i stället nytta av hennes duktighet. Han har inte alls brytt sig om att sätta sig in i dynamiken på arbetsplatsen, och när hon slocknar och säger upp sig är han som ett frågetecken.
Som arbetslivsberättelse är boken lika lärorik som det självupplevda, insänt under signatur.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.