Annulleringar och goda råd
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Ljudböcker debatteras livligt nu. De gör det bekvämt för läsaren, som inte behöver sitta ner och vända blad. De är en god affär för dem som streamar, en sämre för den som står för innehållet, för författaren.
Diskussionen om lyssna och läsa, hur de skiljer sig från varandra eller överlappar, blossar upp som sprakstickor. Men i lyssnandet får textens andra sidor stå tillbaka för berättandet, och funktionen ”vända blad”, som också ger en möjlighet att gå tillbaka och söka efter synminne, försvinner.
Boken, som vi lärt känna den, har en grafisk aspekt som vi njutit av och tolkat. Handlar det om lyrik är det visuella en del av kommunikationen, fastän genreanknytningen från början varit till det musikaliska. Det tekniskt nya förändrar alltid uttrycket.
Poesin ligger inte främst i ljudboksproduktionen, kvantitativt ligger den inte väl till som pappersbok heller. Men som genre har den varit en överlevare.
En poäng med poesin är att den ofta styr mot strömmen. Det är en exklusivitet som också är utmanande, i synnerhet om man vill att det skrivna ska vara tillgängligt på alla upptänkbara sätt. Men texter måste också få skrivas med liten räckvidd, lågmält, till och med kryptiskt, men ändå med avsikten att nå någons öra.
Nu läser jag Ralf Andtbackas två diktböcker som kom ut vid årsskiftet i en upplaga på 65 exemplar vardera. De är utgivna på Duck Press, som gett ut tre titlar av honom. Förlagsnamnet är ett utslag av hans humor, tänker jag. Googlar man det hamnar man först bland köksredskap för lite mer ambitiösa kockar.
Volymerna är mycket vackra.
”Avnämnandet” heter den ena. Omslaget har en bild av en 1700-talsetsning där Adam benämner alla skapade djur. Texten rör sig åt andra hållet, den tar tillbaka benämningarna på det som omger oss.
Det börjar med en annullering av namn på nära platser: ”Jag avnämner / Kattrumpon, Rävaskuron, Skitufjärden”. Sen är det större orter som ska bort. Säg ”Nowhere” och de är borta. Samtidigt skrivs en liten by fram, Bråtö i Kronoby, där författaren har rötter.
Andtbacka manipulerar uttrycken, drar ortografin genom historiemaskinen, levererar till exempel detta: ”Iagh avrabblar nampnet på allt som heter. / Och spottar trenne gånger i dess stumma graff. // I vart holkat ord stoppar jac iord. / Och stampar på thet trii gånger.”
Om inte det är en äkta trollformel, så vet jag inte.
Men avskapandet är samtidigt ett skapande, sånt funderar häxor och nördar på – ständigt. ”Avnämnandet” innehåller också en hänvisning till en dikt (av Edward Hirsch) om Emily Dickinson, i vilken hon går runt i sitt hem och ”löser tingen ur deras lexikala fängsel”. Det är en handling av frihet. Men fasan i tomheten, innan tingen får nya namn, ger sig till känna.
Den andra volymen, ”Bok av råd”, är till sitt uttryck ytterst disciplinerad. Varje text utgör en strikt fyrhörning, går på exakt tretton rader, och såväl höger- som vänsterkanten är oklanderligt jämn. Att läsa dem är lite skrämmande, som när man i en dröm sitter på en föreläsning som växlar ämne hela tiden.
Inuti den strikta formen bubblar det. Ganska mycket handlar om ljud, visar det sig. En detaljutredning av uttalet av ordet ”bigarrå”. Eller hur Dolly Parton låter om man först lägger pickupen i skivspåret och först sen startar drivet.
En utläggning om dikt börjar: ”Dikten är en katta.”
Slutligen om råd: ”De allra bästa råden är de som aldrig ges. De näst bästa råden är de som ges av dåren. De tredje bästa råden cirkulerar i ett slutet kretslopp som gör dem praktiskt taget oanvändbara.”
Böckernas upplagor kan vara för små för att räcka till biblioteken. De kan få gå från hand till hand. Duck Press kan man följa på Facebook.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.