Dan Lolax 25.04.2019 04:00

Åbo kunde ha blivit staden med tre partiordföranden men det hade förutsatt att Annika Saarikko gett sig in i Centerns ordförandekamp.
I går meddelade Saarikko att hon inte gör det, vilket betyder att nylänningen Antti Kaikkonen, ordförande för Centerns riksdagsgrupp, är favorit till att efterträda Juha Sipilä.
Åbo får ”nöja sig” med Petteri Orpo (Saml) och Li Andersson (VF).
Hade Saarikko ställt upp så hade hon varit den stora favoriten. Som familje- och omsorgsminister var hon uppskattad, som centerpartist är hon ett alternativ till Sipiläs framtoning.
Sipilä må ha haft den lilla människan i åtanke när han tog sig an att avreglera och förenhetliga, men stirrar man för länge ner i byråkratiavgrunden så glöms syftet bort.
Saarikko har också erkänt att regeringen misslyckades med att förklara för vem social- och hälsovårdsreformen var ämnad.
Kärnan i Saarikkos motivering till varför hon avstår ordförandekampen finns i dessa rader (fritt översatta): ”Det mest centrala skälet är min enorma respekt för vår folkrörelse. Ordförandeskapet för Centern, i ett samhälleligt brytningsskede i kombination med min familjesituation, är ett så stort ansvar att jag inte kan bära det till 100 procent. Vore livssituationen en annan skulle jag kanske ha tänkt annorlunda.”
Den situation som Saarikko hänvisar till är hennes graviditet. Hon väntar sitt andra barn en dryg vecka efter den extrainsatta partidagen i september.
Saarikko är 35 år ung och i början av sin politiska karriär, om vi tänker oss att den fortsätter som den börjat. Då låter det rimligt att som blivande tvåbarnsförälder avstå från att kandidera för ett uppdrag som kräver lika mycket uppmärksamhet som föräldraskapet. Hon är trots allt fortfarande riksdagsledamot.
Men ett skäl till att Saarikko förklarar sitt beslut i en lång bloggtext är att hennes graviditet blivit föremål för en diskussion om jämlikhet och värderingar, speciellt centerpartistiska sådana.
Saarikko ondgör sig över att hennes beslut ses som ett utslag av en konservativ värdegrund, när det egentligen handlar om hennes och hennes mans personliga beslut.
”Varje familj fattar sina egna beslut”, skriver Saarikko, för att varje blivande förälders situation är unik.
Saarikko har rätt, bland annat för att månget föräldraskap inleds under betydligt svårare förhållanden än de som gäller för en riksdagsledamot, tidigare minister och potentiell partiordförande.
Saarikko vet det här, för när hon i februari i fjol motiverade varför familjeledighetsreformen inte blev av så var det just med hänvisning till låginkomsttagare – de som sitter vid köksbordet och räknar euron (Saarikkos beskrivning 11.2.2018).
Familjer i den inkomstklassen skulle få en svårare ekonomisk situation om pappornas ledighet förlängdes, motiverade Saarikko.
Det är i sådana osäkra situationer som blivande mammor tvingas välja stå över nästa karriärsteg, ibland för gott. Saarikko begraver inte sin karriär i och med det aktuella valet.
Ibland omges valen av en konservativ syn på vems uppgift det är att göra vad i en familj när ett barn kommer till världen.
Unto Hämäläinen, politisk redaktör emeritus, avfärdade i Yles A-studion 16.4 Saarikkos möjlighet att bli centerordförande med att hon är i samma situation som Paula Lehtomäki var 2010 – det vill säga familjemammans.
Att Hämäläinen fick ”rätt” i och med att Saarikko valde att inte ställa upp betyder inte att jämlikhetsdiskussionen är avgjord, utan snarare att den måste fortsätta.
Det är begripligt att det grämer Saarikko att hon blivit föremål för en diskussion mot sin vilja. Det är klart att hon, för sin egen del, ska kunna sätta punkt för diskussionen genom att framföra sina skäl till beslutet.
Nu när hon gjort det kan den övergripande diskussionen fortsätta. Förhoppningsvis utmynnar den i att nästa regering beslutar om en familjeledighetsreform som tacklar den strukturella ojämlikheten.
Saarikko har enligt egen utsago inte varit offer för den, men bevisligen finns den.

Dan Lolax
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln