Anna-Maja Henriksson försatte SFP i ännu större bryderi
Någon större nyhetsskräll var det inte, men nog ett besked som många otåligt väntat på när SFP:s ordförande Anna-Maja Henriksson i torsdags meddelade att hon ställer upp i vårens EU-val.
Spekulationerna om vem som ska efterträda henne som partiledare har pågått sedan Henriksson strax före jul flaggade för sin EU-kandidatur, men av traditionsenlig finkänslighet mot sittande ordförande har ingen partikamrat velat föregå det officiella beskedet.
Henriksson fortsätter tillsvidare både som partiledare och undervisningsminister, men om hon väljs in i EU-parlamentet i juni ser hon det som naturligt att det ordnas en extra partidag på hösten för att utse en ny ordförande. Vad som händer om hon inte tar sig till Bryssel vill hon inte sia om.
Därmed har Henriksson försatt sitt parti i en svår sits.
Enligt Henriksson är hennes största drivkraft som EU-kandidat att säkra SFP:s mandat i Bryssel efter Nils Torvalds som inte ställer upp för omval. Därför “sätter hon sig själv i blöt” och “ställer upp för laget”.
Men det blir ingen lätt match att ersätta Torvalds – ett substanskunnigt och kommunikativt skickligt EU-proffs av rang – ens för SFP:s partiordförande.
Och vad innebär Eva Biaudets EU-kandidatur för Henrikssons chanser att bli invald?
I våras uppstod en klyfta mellan Henriksson och Biaudet på grund av SFP:s regeringsmedverkan med Sannfinländarna och klyftan utvidgades av rasismrabaldret i somras. Inget tyder på att SFP har helats sedan dess.
Biaudet ställer alltså knappast upp i EU-valet för att agera stödhjul för Henriksson. Men kommer Biaudet att äventyra Henrikssons möjligheter att bli invald, eller säkras tvärtom fler SFP-röster av att de här motpolerna ställer upp?
Ingen vet hur kort eller långt SFP-anhängarens minne är, eller hur stark eller svag partilojaliteten är efter all turbulens, men partiet tampas med ett sjunkande stöd enligt de senaste partistödsmätningarna av bland annat Helsingin Sanomat och Yle, även om siffrorna ligger inom felmarginalen. SFP har inte heller haft någon kandidat i presidentvalet, vilket minskat på synligheten.
Partiordförande har signalerat trötthet och irritation under det senaste året. Helt förståeligt, för jobbet är krävande, men nu ska Henriksson dessutom orka föra valkampanj för att trygga SFP:s närvaro i Europaparlamentet.
För partiets bästa borde Henriksson ha meddelat att hon tänker ge över ordförandeklubban i sommar oberoende av hur det går i EU-valet.
I stället kommer nu fortsatt förvirring och limboläge att råda inom partiet, spekulationerna och korridorsnacket kommer att svälla, samtidigt som partiledaren kan klassas som en “lam anka” i och med att hon har siktet inställt på Bryssel.
Möjliga efterträdare som Anders Adlercreutz, Otto Andersson och Henrik Wickström hålls på halster ohemult länge, trots att SFP är i akut behov av konstruktivare tag och bättre kommunikation om sina politiska insatser för att alls ha en chans att öka väljarstödet.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.