Robin Sjöstrand 11.03.2021 16:40

På onsdagskvällen tillkännagavs årets vinnare av Stora Journalistpriset och till många finlandssvenskars glädje var det Pargasbördiga Anna-Lena Laurén som fick ta emot utmärkelsen.

Enligt juryns motivering tilldelas hon priset för att hon ”skriver sakkunnigt om aktuella frågor, politik, dissidenter och vanliga människor runt om i Ryssland. Hon kan sin stationeringsplats väl efter många år och hennes artiklar beskriver det ryska samhället även utanför det normala nyhetsflödet för läsarna. Artiklarna är välskrivna och har en intressant synvinkel. De hjälper på ett unikt sätt till att förstå vart landet är på väg och vad vanliga ryssar tänker.”

På grund av omständigheterna blev det ett lite annorlunda firande för Laurén – hon delade en flaska cava med sin goda vän Jeanette Björkqvist i Helsingfors– men hon säger att det ändå känns stort att ta emot priset. Hon är dock snabb att vända uppmärksamheten från sin egen prestation.

– Det är jättestort att någon som skriver på svenska får ta emot priset – det händer inte så ofta. Det visar på det allmängiltiga vi gör och är ett erkännande att finlandssvenska journalister inte bara gör ”samma på svenska”, utan att den svenskspråkiga journalistiken är en rikedom för Finland, säger hon.

”Det hör till att känna sina grannar”

Laurén är Rysslandskorrespondent för både Hufvudstadsbladet och Dagens Nyheter och det är för hennes träffsäkra beskrivningar om det ryska samhället som hon kanske gjort sig mest känd.

Varför är det så viktigt att förstå ryssarna?

– Jag vet inte riktigt om vi i Finland har någon särskild plikt att vara experter på Ryssland. Men visst kan man säga att det hör till att känna sina grannar, och Ryssland är en speciell granne på det sätt att det är så stort – och dessutom inte demokratiskt.

Oksana Jusjko

Hennes tid i landet har fått henne att uppskatta hur bra vi har det i Finland.

– Utan att trivialisera de problem vi har i Finland, så är det ändå skönt med ett så öppet samhälle som vi har, säger Laurén, som ändå tycker att det västerländska samhället har börjat närma sig Ryssland i form av misstänksamhet mot myndigheter och konspirationsteorier.

– Jag tycker att det är väldigt viktigt att hålla fast vid den öppenhet och tilltro till politiker som vi faktiskt har i vårt land.

Bevakade Ryssland från skärgården

Under det senaste året har vardagen sett annorlunda ut för Laurén. Mellan mars och augusti skötte hon Rysslandsbevakningen från Pargas.

– Jag fick hyra ett rum på före detta Åbolands folkhögskola på Pjukala. Där satt jag och tittade på den vackra naturen medan jag jobbade. Det var ganska bisarrt egentligen.

– Men jag fick i alla fall se våren komma för första gången på över tio år. Man hör inte våren i Moskva. Där hör man bara trafik.

Den största delen av jobbet i Pjukala gjordes via telefon, och en del via webben, men det är inget som Laurén föredrar.

– De intressantaste nyheterna kommer när man talar ansikte mot ansikte med människor och det är förstås något som går förlorat nu, säger hon.

Privat

Lauréns öga för att hitta det stora i det lilla har kommit med åren, säger hon.

– Jag har lärt mig med tiden. Jag hade bråttom som yngre, frågade mina frågor och var klar med det. I dag har jag lärt mig att ge mig rum att se vad som är intressant. Sist och slutligen är vi alla människor och det är mycket som förenar oss.

Hennes stöttepelare för att lära sig se människan har varit böcker.

– Jag säger alltid åt unga journalister att det bästa du kan göra är att läsa skönlitteratur. Folk läser mer i Ryssland än i Finland och den ryska litteraturen kretsar mycket kring karaktärer. Så är det ryska samhället också – det är mer tillåtet att vara en karaktär där än här hemma.

Robin Sjöstrand
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln