Animefilmen Suzume målar upp ett hisnande äventyr i nutid och dåtid
De japanska anime-filmerna är oftast vackra. Makoto Shinkai (manus och regi) skapar hisnande fina bilder, detaljrika och i härliga färger. Nyligen beundrade vi ”Your name”.
Hans senaste ”Suzume” påminner oss och Japan om jordbävningar (2011 skakade Japan, inte bara Fukushima). I alla sina filmer oroar sig Makoto Shinkai (och flera av hans kolleger) över miljö och klimat, överlag.
Suzume
- Japan 2022
- ★★★★☆
- Regi, manus: Makoto Shinkai
- Animation
- 2:02 F12
Sjuttonåriga Suzume dras in i ett äventyr, en resa genom hela Japan. Ovetande har hon lösgjort en mytologisk skyddssten som förvandlas till en trilsk men mytologisk kattunge som för handlingen och personerna framåt.
En ung man med uppgift att stänga dörrar till en mytologisk undre värld med okända dimensioner och krafter blir förvandlad till en liten stol som saknar ett ben; stolen kan prata, springa och klättra…
Finurlig action eljest också, berättelsen igenom. Och dörrar öppnas och stängs. På de mest fantasifulla ställen; fantasin och humorn hos Makoto Shinkai sinar sällan.
En resa i nutid, dåtid och kanske lite framtid; sorg, saknad och kärlek, nya vänner, gamla vänner. Visuellt, finurligt musikaliskt och känslomässigt är ”Suzume”: bedårande. Men själva berättelsen hamnar lite i skuggan av alla uppslag.
PressbildDirigenten
- Nederländerna/Belgien 2018
- ★★★☆☆
- Regi, manus: Maria Peters
- I rollerna: Christanne de Bruijn, Richard Sammel, Peter Basham, Scott Turner Schofield
- 2:17 F7
Den nederländska filmen ”Dirigenten” utspelas i New York på 1920-talet, i Amsterdam, Paris och Berlin på 1930-talet.
Filmen berättar den sanna historien om Antonia Brico; den första kvinnan som fick dirigera Berlins filharmoniska orkester.
Vägen dit var lång, snårig, tragisk och dramatisk. På den tiden fick kvinnor inte ens spela i en symfoniorkester. Eller utbilda sig. Antonia Brico hade sisu (och blev vän med Aino och Jean Sibelius; CIA finansierade hennes Finlandsresor på fyrtiotalet).
Berättelsen är högintressant och Antonia Brico är fint tolkad av skådespelaren och musikern Christanne de Bruijn. Regissören och manusförfattaren Maria Peters är erfaren.
Konflikterna och motgångarna är för många för en film, mycket blir skildrat bara ”ditåt”, nära nog, men vi blir inte engagerade, bara: ”oj då” och skäms gubbskrällen.
Berättelsen inkluderar även trassliga förälskelser (de vackra och de rika inblandade) och Antonia får veta sent omsider att hon är ett fosterbarn, i princip kidnappad.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.