Alexandra Granberg 26.09.2020 05:00

Hösten 2018 hade Lilian Young precis flyttat från hemstaden Hangö till Åbo för att studera kemi. Ny stad och universitetsstudierna gjorde att musiken, som annars alltid haft stor roll, sattes åt sidan.

Så när hennes mamma ringde henne och sade att hon skaffat biljetter till en inspelning av TV-programmet ”The Voice of Finland” tvekade hon inte, trots att hon hade en tentamen samma dag.

En bit in i showen ställde programledarna en öppen fråga till publiken: Vem här kunde tänka sig att komma upp och sjunga? Young, som inte är den som räcker upp handen, tittade nyfiket omkring sig för att se om någon annan gjorde det, när strålkastarljuset föll på henne.

– Det var inte förrän pappa puffade på min rygg som jag förstod att jag skulle upp.

Young var så nervös så hon har glömt detaljer. Men hon minns att hon togs backstage och fick en lapp i handen. Texten var på finska så hon knogade sig igenom innehållet. Några nyckelord gjorde det klart att hon skulle uppträda.

Hon kom på en låt hon kunde sjunga, ”Halo” av Beyoncé, och fick öva lite innan hon skulle ut på scen för att framföra den för publiken.

– Allt hände så snabbt. Plötsligt var jag bara där. Jag hade inte planerat att gå med och tänkte aldrig att domarna skulle svänga om.

Alla fyra domare svängde på sina stolar. Hon var med i programmet.

Depressionen i tonåren

Tio år tidigare hade elvaåriga Young blivit diagnostiserad med dyslexi. Med en engelskspråkig pappa och en svenskspråkig mamma hade språken alltid gått ihop.

Enligt Young själv var hon alltid tyst och blyg, ett tillbakadraget barn. När hon var tolv år började depressionen. Högstadietiden blev en obehaglig upplevelse.

– Jag fick tvångstankar och kunde inte sluta tänka på hur dålig jag är, hur illa folk måste tycka om mig, hur tråkig och ointressant och jobbig jag är att ens vara nära.

Tankarna ledde till att Young till slut började undvika människor så långt det gick. Det krävde för mycket energi att träffa folk, och det var svårt att hitta på något att säga. Hon låste in sig på sitt rum. Självförtroendet sjönk.

– Jag blev lite rädd för människor.

Familjen orkade hon inte heller umgås med. Youngs två yngre systrar har alltid varit henne nära, tidvis också hennes bästa vänner. Men under den här perioden stängde hon också ut dem.

– De var nio och elva år då och kom in i mitt rum för att leka. Jag försökte vara normal men det slutade ofta med att jag exploderade. De var så unga, de förstod nog inte varför jag betedde mig som jag gjorde.

Första panikattacken

Young tänkte att det blir bättre bara hon vänjer sig vid att prata med folk. Så i högstadiet började hon gå till en ungdomsklubb där hon fick en kompisgrupp.

Det var här hon upplevde sin första panikattack.

– Jag minns att vi satt på en u-formad soffa, en kompis på var sida om mig i mitten.

Kompisarna pratade över hennes huvud medan Young satt tyst. Hon lyssnade på diskussionen och försökte komma på något att bidra med, men hann inte tänka klart en tanke innan hon förtvivlat märkte att de redan bytt samtalsämne.

Då kröp tvångstankarna fram.

– Huvudet började snurra och jag inte kunde andas. Jag sprang ut för att inte verka konstig.

Den andra panikattacken kom under en släktträff. Då märkte hennes mamma som sprang efter, och Young berättade allt om hur hon kände.

Mamma kollade upp beskrivningarna på nätet och stötte på ordet ångest.

”Med musiken är jag hemma”

Musiken är något Young vuxit upp med. I bilen sjöng alla med, och kring jul gick hela familjen från hus till hus och sjöng ”Silent night” i stämmor.

Både Young och hennes systrar har deltagit i talangtävlingar i Finland och utomlands. Innan Åbo Akademi gick Young Lärkkullas pop&rock-musikutbildning. Hon pendlar fortfarande till Hangö för att dra konserter.

– Med musik känner jag mig hemma. Den har en avslappnande effekt, speciellt när jag upptäckte att jag kunde leka med musiken och vara mig själv.

I slutet av högstadiet började Young bryta sig loss och forma sin egen musikstil. Det var också då hon började gå hos en psykolog.

– Jag insåg hur isolerad jag varit och hur jag skjutit bort människor, speciellt de som betyder mest för mig. Jag ville kunna njuta av livet.

Musik som terapi

I samband med att Young på allvar började syssla med musik, samtidigt som hon fick mycket hjälp av sin psykolog, började hon använda musiken som terapi. Hon började göra alltmer musik och hade många spelningar i hemstaden.

Men musiken kom också att bli ett konkret hjälpmedel.

Några år efter den värsta tonårstiden fick Young veta att en av hennes systrar som äldre också lidit av depression.

– Jag ville aldrig att någon annan, speciellt inte mina systrar, skulle gå igenom det jag gjort. Jag var inte där för dem då.

Young förstod att hon själv ville må bättre för att nu kunna vara där för sina systrar och hjälpa andra.

Alexandra Granberg

Foto: Alexandra Granberg

Hellre molekyler än bokstäver

Under hela gymnasietiden tillbringade Young mycket tid på biblioteket där hon kämpade med läxorna. När skoldagen tog slut gick hon raka vägen dit och kom inte hem förrän åtta-nio på kvällen.

– Det kändes som att det inte borde ta så länge, men jag tänkte att det säkert är kopplat till dyslexin.

Via psykologen gick Young ändå på ett test. Där fick hon diagnosen ADD, en vanlig kombination med dyslexi.

Tabletter skrevs ut och skolan började rulla på lite bättre.

– Det blev lättare att hålla koll på ångesten, tankarna flög inte överallt.

Young tog studenten och gick ut gymnasiet.

Trots låga vitsord älskade Young kemi i skolan. Intresse för kemi syntes i klassrummet – där hon faktiskt ofta räckte upp handen– och hennes självförtroende stärktes.

– Kanske är det lättare för mig att förstå visuella bilder av molekyler än bokstäver på ett papper.

Hon fascinerades av människokroppen och funderade på att studera medicin eller farmaci, men insåg att texterna inför inträdesproven var för mycket. Så det blev kemistudier vid universitetet, med tanken att någon gång kunna jobba med medicinutveckling.

Vill hjälpa andra att våga söka hjälpa

Numera har Young ett samarbete med Österbottens kriscenter Valo, som jobbar med psykiskt välmående och bland annat driver Kristelefonen och digitala hjälptjänster på svenska.

I samband med att hon lägger upp sina låtar på nätet marknadsför hon Valos arbete och fungerar på så sätt som en ambassadör för kriscentret.

– Trots att diskussionen kring psykisk ohälsa blivit bättre finns det ännu ett stigma där, kanske speciellt bland äldre. I och med corona är alltfler människor ensamma, och då är det extra viktigt med en sådan här tjänst. Jag vill hjälpa andra att våga söka hjälp.

Första egna singeln

Press kring att vara den charmiga, utåtriktade musikern och stå framför en publik tog ett tag bort en del av glädjen som Young alltid kopplat till musik. Men när hon kände sig som allra värst märkte hon att musiken gav lättnad.

Som tjugotvååring och nu på sitt tredje studieår vid ÅA har Young precis släppt sin första singel. ”Few More Years” släpptes igår på fredagen i samarbete med hennes producent Sam Sonntag. Young har skrivit både musik och text, och förutom att sjunga spelar hon gitarr på låten.

– Jag skriver inte specifikt om mina erfarenheter beträffande depression och ångest, men lägger mycket egna tankar och känslor i låtarna.

Efter att hennes mamma i smyg skickat in hennes auditionsvideo till ”The Voice of Finland”, och hon fått stå på den stora scenen och göra det hon älskar, vill hon inget mer än tillbaka.

– Jag tror jag mår sämre när jag inte får hålla på med musik.

Så Young fortsätter uppträda i Hangö och jobba på sina låtar, samtidigt som hon arbetar med studierna.

Under de kommande månaderna ska hon släppa fyra singlar till.

Blir det något releaseparty?

— Nä, det blir det nog inte. Jag har för många läxor.

Alexandra Granberg
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln