Ändra rättspraxisen för sexualbrottslingar!
Om du var förälder till ett tioårigt barn, pojke eller flicka, och barnet våldtogs. Vilken slags straff tycker du våldtagaren är förtjänt av då?
Frågan är provokativ och i en rättsstat kan vi självklart inte utdela straff med känslor. Vi har en lagstiftning, vi har en straffskala och vi har tack och lov oberoende domstolar.
Ändå kan det bli så fel.
Ett exempel: Åbo hovrätt behandlade i november i fjol ett ärende där en 10-årig flicka våldtagits, men mannen fick ingen dom för våldtäkt, utan för grovt sexuellt utnyttjande av barn – trots att han haft samlag med barnet.
Det gav honom tre års fängelse, för våldtäkt hade straffet blivit fem–sex år. Så har i varje fall rättslärda som kritiserat domen bedömt.
Kruxet var att inte ens åklagaren försökte få det till våldtäkt i tingsrätten (i Tammerfors), eftersom vår strafflag förutsätter våld för våldtäkt.
Det pågår en diskussion om våldtäktsdefinitionen, och då handlar det som bekant om samtycke – en lagrevidering här vore mer än välkommen.
Men definitionen på våldtäkt i dag är alltså att ”den som genom våld på person eller med hot om sådant våld tvingar någon till samlag ska för våldtäkt dömas”.
I hovrätten försökte åklagaren använda våldtäktstermen, men inte heller där kunde hot om våld i det här fallet bevisas även om lagen säger: ”För våldtäkt ska också den dömas som genom att utnyttja att någon till följd av medvetslöshet, sjukdom, funktionsnedsättning, rädsla eller något annat hjälplöst tillstånd inte kan försvara sig”.
Att inte rädsla eller hjälplöst tillstånd ansågs gälla för en 10-åring som våldtas av vuxen man verkar som ren och skär idioti.
Men åklagaren tänker inte överklaga till HD. Det är inte en signal om åklagarens inkompetens, det är en signal om var bevisbördan i vår lagstiftning ligger och om inkompetensen hos lagstiftarna.
I lördagens (7.4.) Helsingin Sanomat har den förra riksåklagaren Matti Kuusimäki en kolumn vars poäng är att vår rättspraxis är snedvriden då den lägre straffskalan så ofta används i sexualbrott med barn inblandade.
Bristen på en samtyckeslagstiftning är en skamfläck, men den inte det värsta, skriver han.
Det värsta är våra domstolars praxis att inte utnyttja den straffskala som finns och att så ofta ge den som döms för ett sexualbrott mot barn ett villkorligt straff.
Nu behöver inte bristerna i sexualbrottslagstiftningen utsättas för någon intern fajt om vad som är värst; det är ändå ett faktum att Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna redan år 2003 konstaterade att ett samlag utan samtycke är våldtäkt. Kanske Finland har haft lite dålig hörsel eller tröga lagstiftare?
Oberoende, bland annat tack vare kvinnonätverket i riksdagen lyftes frågan i februari upp i en motion och en revidering av lagen kan bli aktuell. Hur samtycket formuleras och om lagändringen går igenom återstår att se.
Men tillbaka till Kuusimäki och hans viktiga kolumn.
Det han skriver pekar nämligen inte enbart på brister i vår sexualbrottslagstiftning, det pekar på vår hårresande verklighet – att domstolarna inte utnyttjar det som lagen av i dag möjliggör, framförallt inte när det är frågan om förstagångsförbrytare.
Kom ihåg, Kuusimäki har varit riksåklagare. Vi måste utgå ifrån att han vet vad han talar om.
Och ni läste rätt, det han kritiserar är att sexualbrottslingar som förgripit sig på barn i hans tycke för ofta döms till villkorliga straff. Med andra ord går förövaren fri om hen inte åker fast för ett nytt brott.
Då kan vi åka upp tillbaka i den här texten, omformulera den första satsen… Och om du var förälder till ett barn vars våldtäktsman får en villkorlig dom?
Känslospektret kanske saknar ord.
Förklaringen till dessa domslut är enligt Kuusimäki den rättspraxis som Finland har gällande förstagångsförbrytare, oavsett brott.
Om domen gäller något där maximistraffet är två års fängelse ska inte förstagångsförbrytaren i regel dömas till fängelse.
Det här betyder, skriver Kuusimäki, att straffet för den som döms för grovt sexuellt utnyttjande av barn ligger nära straffskalan för den som till exempel åker fast för en odling med några tiotal cannabisplantor.
Det kan hända att han får äta upp jämförelsen just med cannabisdomar, men hans poäng är klockren: Ändra rättspraxisen för dem som förgriper sig på barn!
Skadar man en annan människas, och inte minst barnets, personliga integritet måste straffpåföljden vara strängare.
Folk tappar tron på rättsstaten med dylika domslut. Och då den tron vacklar är samhället i gungning.
Tack Anja för den ledaren. Den var guld värd.