ÅU 07.03.2018 07:00

Många är de som i dessa dagar fått eller ska få post av Kimitoöns kommun. Det är bygg- och miljönämnden som skickar ut brev till fastighetsägare med en uppmaning om att ansluta sig till det kommunala vatten- och avloppssystemet.
De som inte gör det riskerar böter.
Rörfrågan är en verklig långkörare. I bakgrunden hittas både lagar och förordningar, men det avgörande för nuläget var då stadsstyrelsen fattade beslut om att utvidga det så kallade verksamhetsområdet för affärsverket Kimitoöns vatten 2011.
Grundregeln är att de som bor inom detta verksamhetsområde är förpliktade att ansluta sig. Ännu ifjol var de icke-anslutna fastigheternas antal cirka 300.
Då man tänker på hur många (eller få) fas-tigheter det totalt finns inom vattenbolagets verksamhetsområde, så handlar det om en betydande andel. Gränserna kunde kanske ha ritats på ett annat sätt?
När frågan om verksamhetsområdets gränser avgjordes 2011, riktades den mesta uppmärksamheten på en helt annan fråga, storsatsningen på avloppsröret mellan Kimito och Dalsbruk. Det var inte konstigt, eftersom ett enormt rör är något väldigt konkret jämfört med lagparagrafer om områden där ”det på grund av den faktiska eller den planerade samhällsutvecklingen är behövligt att ansluta fastigheterna till vattentjänstverkets vattenledning eller spillvattenavlopp”.
Men Vad är då ”behövligt”? Här är det inte konstigt om fastighetsägarnas och kommunens åsikter går i sär. Som fastighetsägare kan det också vara otrevligt att läsa Yle Åbolands intervju med Kimitoöns ledande miljösekreterare Sonja Lindström:
”Det råder ingen om tvekan om att fastigheter på verksamhetsområdet enligt lagen om vattentjänster ska vara anslutna till vattentjänstverkets vatten- och avloppsledning”, säger Lindström.
Riktigt så entydigt är det ändå inte. Kimitoöns kommun påpekar själv på sin webbsida att fastighetsägare i speciella fall kan ansöka om befrielse från denna anslutningsskyldighet.
Dessutom: Om man väljer att tolka lagen strängt, så kan man också göra det andra vägen. I lagen sägs det att ett verksamhetsområde ska vara sådant att ”vattentjänstverket klarar av att på ett ekonomiskt och ändamålsenligt sätt sköta de vattentjänster som det ansvarar för.”
Därför kan vi fråga oss om verksamhetsområdet följer lagens anda? Och hur gick det hela till? Var det faktiskt så att Kimitoöns vatten inte alls ville ha ett så här stort (opraktiskt?) område, att det hela var ett politiskt beslut? Är det här ändamålsenligt?
Det finns kommuner i andra delar av Finland som gått in för en mindre restriktiv linje då det gäller befrielse från anslutningsskyldigheten, för det är ju denna ändamålsenlighet som borde vara i fokus.
Det finns både miljömässiga och ekonomiska gränser för hur långa rör och hur många pumpar det är klokt att installera, om alternativet är fastigheter där man på ett decentraliserat och effektivt sätt sköter både vatten och avlopp. Det är inte så att fastighetsägare automatiskt kan betraktas som exceptionella miljöbelastare bara för att de inte låtit ansluta sig till det kommunala vatten- och avloppssystemet.
Det finns inte heller ett egenvärde i att dra rör ens till alla fastigheter i det som i lagen kallas ”tätort”, ett ord som i vissa områden låter rentav komiskt. I lagen om vattentjänster definieras nämligen dessa tätorter som ”område där det bor åtminstone 200 personer i byggnader som finns nära varandra.”
Finns nära varandra? Det är bara att titta på kartan. Vad är ”nära varandra”? Det är bara att gå ut i terrängen med kartorna för verksamhetsområden: Det finns platser där man kan ställa sig på gränsen mellan ”tätort” och ”glesbygd” och inte veta vilkendera finns på vilkendera sidan, för så glest och öde är det åt båda hållen.
En tolkningsmån i lagen ska inte användas bara för att klämma åt husägare, det ska finnas flexibilitet också i andra riktningen.
Det finns såklart också en rättviseaspekt. Många har anslutit sig, och ur vattenaffärsverkets synvinkel – med andra ord också kommunens och skattebetalarnas – är det klokt om antalet anslutningar per rörkilometer är högt. Intäkterna ökar i relation till underhållskostnaderna.
Att schablonmässigt hota alla med vite känns ändå fel. Dessutom kunde man kanske idka lite självkritik? Om verksamhetsområdet slogs fast 2011, och det ifjol ännu fanns 300 fastigheter som inte anslutit sig, så kunde man kanske dra slutsatser om hur allt gått till? Inte som på Strömsö, nej.
Rent pedagogiskt blir det ju inte bättre av att Kimitoön nu går fram med piskan för somliga, då många andra – de som bor i lagens ”glesbygd” – nyligen fick lindrigare bestämmelser för hanteringen av sitt avloppsvatten. Denna förordning var övrigt en ny bekräftelse på att det funnits oskäliga avloppskrav. Det är bra att erkänna fakta: alla följder av de talrika avloppsvattenbestämmelserna har inte haft något att göra med miljönytta, bara med byråkrati.

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln