Alma Söderhjelm – med maximal kontaktyta till sin tid
Ambitioner och personligt liv. För Alma Söderhjelms del betydde den att leva med dispens och specialarrangemang och nedlåtande kommentarer. Men hennes historieforskning och självbiografiska författarskap har stått inte förlorat i intresse.
Alma
av Merete Mazzarella
Omslag: Emma Strömberg
Schildts & Söderströms, 2018
230 s.
I en av de hoppfullaste scenerna i Merete Mazzarellas ”Alma”, romanen om Alma Söderhjelm (1870-1949) berättad i ett jag-perspektiv, blir Alma och studiekamraten Walter Ekström varandras kransbindare inför magisterpromotionen.
Det är en gränsöverskridning för bägge. För Alma tycks gränser vara till för att överskridas, men för Walter innebär det att han åtar sig ett kvinnligt ceremoniuppdrag. Det är vackert. Walter och hans syster Sanny utgjorde under flera år Almas ”ogifta familj”. Hon väntade förgäves på att Walter skulle visa annat än vänskapligt intresse för henne, men för honom verkade kärlekens ideal vara syskonskapet.
Gränser, tydliga eller diffusa, är det genomgående temat i romanen, vars ram blir Alma Söderhjelms sista tid på sanatoriet i Saltsjöbaden. ”Jag skulle kunna hoppa ner från balkongen”, är bokens inledningsord, Alma minns att hon sagt det till Stina Bergman (Hjalmars änka).
Det är ett krasst skämt, för Alma skulle inte orka genomföra det. Men i bokens känsliga upplösning ordnar syster Hedvig så att Alma får komma ut på balkonen och känna den annalkande våren. Omärkligt har hon slutat vara ”professorn”, titlarna är bortlagda.
I Åbo tycker man att man har en inteckning i Alma Söderhjelm – med viss rätt. Hon fick en professur i historia här 1927, en donationsprofessur där den som skulle utnämnas nogsamt angavs. Det pådrevs av blivande professorn själv, uppges det. Historien om Alma Söderhjelm är också en historia om hur en kvinna står på sig. Och vad det kostar.
Attityderna tycks ha ett bestående mönster: samtiden kommer med förklenande kommentarer, eftervärlden med äran. Intresset för Söderhjelm har vuxit, nu vet fler vem hon är och färre kan placera hennes bror Werner Söderhjelm, språk- och litteraturforskare, Finlands sändebud i Stockholm 1919-1928.
Stockholm var också Almas bästa stad, kanske en ersättning för Paris, där hon kände sig fri från konventionerna hemmavid, både som forskare och privatperson. I Paris kan man få komplimanger fastän man inte är ”vacker i ansiktet”, noterar hon.
Men brytningen mellan Werner och Alma blev ett faktum. Han hade hjälpt henne på traven i skolan och med studierna, men när det kom så långt som karriär verkade hans uppmuntran torka in.
”Alma” är en associativt komponerad berättelse, där minnesavsnitt får sitt perspektiv av infogade glimtar från det stillastående livet i Saltsjöbaden. Frispråkigheten var Almas kännetecken, trots att hennes barndomshem inte gynnade den. Hennes far var lynnig och mästrande och hon avundades sina vänner i de fall de hade ett fritt samtalsklimat hemma.
I Saltsjöbaden har Alma nått den ålderdom där man fritt kan säga vad man tycker – också av den anledningen att lyssnarskaran har tunnats ut. Greta Garbo, henne tyckte hon aldrig om. Och inte om fruarna, de som degraderade henne till fröken, fast hon var docent och professor. De arroganta kollegorna i Åbo (fast Åbo dyker upp först på sidan 180), det var hela bunten, utom Westermarck och Lagerborg!
”Alma” bearbetar frågan om kvinnas tillgång till alla delar av samhället, och hur ett fritt valt arbete kan gå ihop med kärlek – också den fritt vald. Den rör också litet vid en intellektuell kvinnas hela liv, hur hon åldras, i synnerhet om hon aldrig kunnat välja att få barn och familj. De män Alma hade relationer med var upptagna. Sådana hon ”suktade efter” var inte intresserade av kvinnor. ”Ingen längtar efter mig”, säger den gamla Alma till syster Hedvig.
Det är ingen tillfällighet att Mazzarella plockat in fraser som en läsare förstår pekar till exempel på Tove Jansson (”arbeta och älska”). Eller på henne själv, för den delen. Har hon inte berättat att hon fått ta emot den burdusa frågan ”Skriver du fortfarande?”, som nu inkluderas i romanen?
Alma Söderhjelm hade tack vare sin stora familj och vänkrets en kontaktyta till större delen av det kulturella och politiska livet i Finland under första hälften av 1900-talet. Och i kraft av sitt andra skrivande, det skönlitterära och det tidningsbundna, hade hon fingret på tidens puls. Som vissa intelligenta personer tycktes hon kunna se bortom horisonten.
Hon rörde sig Stockholms innekretsar bland författare och teaterfolk. Mauritz Stiller var en av hennes vänner, och hon hade inflytande på hans filmmanus, något han inte brydde sig om att redovisa. Allt detta får läsaren orientera sig i efter egen kompass, det är ju den gamla Alma som för ordet, hon ger ingen bakgrundsinformation. I stället slungar hon vidare glödande minnesfragment.
Det finns också mer skrivet om Alma Söderhjelm i andra genrer, som man kan fylla på med. I efterordet nämner Mazzarella Bo Lönnqvists ”litteraturantropologiska porträtt” från 2013 och Marja Engmans doktorsavhandling från 1996.
Men själv var hon tidigare ute i sin studie av den finlandssvenska memoartraditionen ”Att skriva sin värld” (1993) som har en välunderbyggd inledning som ger ett kritiskt perspektiv på memoarlitteratur. Alma Söderhjelm är oftast ihågkommen just för sina avslöjande memoarböcker.
Romanen ”Alma” fortsätter redan genom sin gestaltning diskussionen om memoarlitteraturen. Den placerar sin huvudperson i en sits där hon är tvungen att släppa kontrollen. Som alla läsvärda romaner har den ett visst motstånd inbyggt. Det är skickligt turnerat och utfört med all tillbörlig respekt.
Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.