Alltid luft i paketet
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Någon kommer ihåg mig med en gåva. Och eftersom jag tydligen ”har allt” (vad det nu kan innebära) får jag ett presentkort hos en firma som har ett utbud jag ska välja ur. Vissa prylar motsvarar värdet på koden som står tryckt på kortet.
Jag har varit med om det en gång tidigare, då tog jag en bytta som jag ibland använder, jag har medelvarma känslor för den. Nu fastnar jag för ett multiverktyg med vassa grejer man kan fälla ut ur ett robust handtag som avslutas med en tång.
Förr var jag lite avundsjuk på de schweiziska arméknivarna som var så bra att ha med sig på Interrail. Jag fick i stället låna en puukko av min morbror när jag for ut i Europa.
Kommentarerna när jag skar upp snygga skivor vattenmelon i kupé nummer nånting! Dem minns jag. Mein Gott! You can’t be serious! Kniven skapade alltid kontakt. I regel var det glatt.
I dag skulle den beslagtas fortare än kvickt. Världen är en annan. Men jag är glad över att ha rest under en tid då man inte stup i kvarten genomgick och -lyste folks tillhörigheter. Eller genomnosade med hund, jag är lite rädd för hundar om de inte är taxar.
Att visas förtroende är bästa gåvan.
Multiverktyget beställs och leveransdag spikas. Men när det börjar dra ihop sig sms:ar firman mig om nya och nya tidsramar. Jag föreslås klicka på alternativet att hämta grejen själv nånstans.
Alternativa besked och lösningsförslag lite på måfå må vara tidens melodi, men är det nåt jag ogillar är det att omförhandla saker fem före målgång.
Så här blev det: först valde jag med måttlig entusiasm en present åt mig själv, sen skulle jag också övervaka leveransen! Det är något lite snett och snopet över det. Det äter upp min tid. Så mycket tid har jag inte tillåtit bli äten sen 1900-talet, då det var allmänt att man satt vid trådtelefonen och väntade att en flax skulle ringa.
Om grejen sänts per post med gammaldags omdöme hade den packats i ett bubbelkuvert som rymts i brevinkastet. Nu är kartongen av dimensionerna 34 x 32 x 10 cm och inuti finns nästan 4 meter medeltjockt omslagspapper av bredden 40 cm, hopskrynklat för att manicken inte ska åka runt i paketet och irritera budet som hanterar det.
Vaghet i tidsanvändningen, luft i paketen, det kan man vänta sig av service och tjänster i dag. Trycker på knappen för sur gubbe.
Hade nästan svurit på att aldrig gå in i den där kartong- och pappersskräpsruljangsen, i synnerhet som jag hellre vill att cellulosan görs till papper man kan trycka böcker på. Det är ont om boktryckarpapper nu. Men så klicköpte jag ett par vinterskor.
Nu regnar det, men jag behöver sådana. Rätt modell, bra sula, anständig tillverkning, tydliga betalningsvillkor. Mätte foten och hittade rätt storlek i tabellen. Verkade vattentätt.
Skorna kom, var för stora. Hjälpte inte att göra allting rätt när firmans info var fel. Bara att fylla i bytesblanketten och returnera. Hos postombudet går varukartongerna i skytteltrafik, kassan spottar ut returkvitton, personalen börjar se sliten ut.
För någon måste arrangemanget löna sig, jag gissar först på kartongtillverkaren.
Posti uppmuntrar allmänheten att skicka julpaket. ”Skapa en äkta kontakt” lyder den stelopererade översättningen av årets julslogan. Äkta, aito, var det inte Matti Vanhanens favoritord förr – och som sådant ofta lite oroväckande?
Bli lite äkta igen, Posti! Lite mer lågmäld infrastruktur. Och rädda ombuden från kartongapokalypsen!
Åter till gåvoverktyget. För att få fram det ur den innersta bergfast förslutna förpackningen skulle det behövas ett multiverktyg till. Eller en puukko. Och en sådan ska jag ta till, jag ska bara sätta punkt här först.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.