Monica Forssell 23.12.2020 09:07

Det bästa är att komma fram, ta en sup och äta nypotatis med sill. Vi står på Harro Koskinens gårdsplan i Merimasku. Det är en grå decembereftermiddag.

En förstäv tittar fram under en presenning, en akterstäv under en annan, en fiskebåts runda former väntar på sommaren under sitt regnvåta skydd och en präktig motorbåt under sitt.

Jag är osäker på hur många båtar det finns på Harro Koskinens gård. Men rätt många, vågar jag påstå.

Det är skötbåten Boijan, Koskinens älskling. Byggd 1943 av Konstantin Fagerlund, jordbrukare och fiskare från Keistiö i Iniö. Det är ”Svarta båten”, båten Varma, Emmi och några till.

Monica Forssell

Boijan är båtbyggaren Fagerlunds sista båt och i henne finns ett livsverk av kunskap och erfarenhet samlad i bokstavligen ett enda skrov. Att skrovet tillhör just Koskinen, känns rätt.

Hans färska bok Talonpoikaisveneet Saaristomerellä, Allmogebåtar på Skärgårdshavet är efterlängtad.

Ont om modern litteratur om allmogebåtar

På svenska är det främst Birger Törnroos verk från 1960-och 1970-talet, eventuellt Niklas Huldéns doktorsavhandling ”Kustbor och det materiella arvet” samt Per-Ove Högnäs och Jerker Örjans bok om storbåten som båtintresserade konsulterar. På finska är litteraturen nästan obefintlig.

Det tvåspråkiga verket på över 200 sidor, rikt illustrerat och komplett med ordlista, presentation av ekor, roddsumpar, skötbåtar och storbåtar har sin givna plats i alla båtintresserades bokhylla.

Koskinen varvar fakta med personliga berättelser om seglatser och båtar. Och han delar frikostigt med sig av sin kunskap om historia, om att bygga en allmogebåt, om segel och riggar och förvaring.

– Jag hoppas att läsaren efter att ha läst boken förstår vad en allmogebåt är, säger Koskinen och medger att det känns bra att boken äntligen sett dagens ljus. På olika sätt har den varit under arbete i tjugo år.

Mössan får inte sitta för spänt på huvudet.

Harro Koskinen

Boken andas kärlek till båtar och trots att avsikten är att förklara vad en allmogebåt är, påminner Koskinen redan i det inledande kapitlet att mössan inte får sitta för spänt på huvudet då det handlar om allmogebåtar.

Båtarna byggdes för att användas och anpassades enligt behov. Så är det också i dag då inte längre används för fiske eller transport av kreatur och hö.

Känd konstnär med båtbyggargener

Förutom båtexpert är Koskinen målare och skulptör. I slutet av 1960-talet blev han känd för en extrem form av popkonst och hans verk Svin-Messias ledde till böter för hädelse.

Senare övergick Koskinen till mindre dramatisk konst i form av grafik och teckningar. Han jobbade också som konstkritiker på bland annat Turun Sanomat.

Men båtarna, de har alltid funnits med. Som liten pojke rymde han till åstranden i Åbo för att titta på dem. Hans pappa var skeppsbyggare och farfar jobbade som båtbyggare vid Åbo båtvarv. Pappan byggde åtminstone två båtar åt sig själv och lilla Harro fick vara med och planera och bygga.

Och det är under en båtfärd sommaren 1971 med pappans motorbåt som intresset för allmogebåtarna vaknar.

Båtens motor har gått sönder och Koskinen sitter på bryggan i Karlby, Kökar och reparerar den då han ser fyra pojkar komma kryssande in i hamnen med en skötbåt. Där och då bestämmer han sig för att leta efter en likadan båt åt sig själv.

Båtbyggarens jobb förr påminde säkert ganska mycket om bildhuggarens. Man måste kunna se för sitt inre öga vad det skulle bli.

Harro Koskinen

Koskinen återkommer gärna till Konstantin Fagerlund, Iniöbon som byggde åtminstone trehundra båtar. Han och brodern Johannes ”Janne” Fagerlund hade det visuella öga som krävdes av den som skulle bygga båt förr i tiden.

Ritningar fanns det inte och virket samlade man i skogen av lämpligt krokiga grenar och stammar som sedan torkades och sågades till för spant, knän och bord. Kunskapen gick i arv till följande generation.

– Båtbyggarens jobb förr påminde säkert ganska mycket om bildhuggarens. Man måste kunna se för sitt inre öga vad det skulle bli, säger Koskinen.

Själv har han inte byggt båtar, men nog reparerat dem, ritat dem och sytt segel åt dem.

Kappseglingarna viktiga

I boken får allmogekappseglingarna ett särskilt omnämnande och det står klart att kappseglingarna, paradoxalt nog, spelar en viktig roll i bevarandet av kulturen.

– Förstås har tävlingarna på ett sätt bidragit till att båtarna moderniserats och till exempel sprisegel har bytts ut mot gaffelsegel för bättre fart. Men utan kappseglingarna skulle det kanske inte alls finnas några båtar kvar, säger Koskinen.

Kappseglingarna har också bidragit till att föreningar för allmogeseglare har grundats och i föreningarna har man delat med sig av kunskap och erbjudit gemenskap för likasinnade.

Men den ursprungliga allmogebåten, hur såg den då ut? Någon exakt definition lär inte ska finnas. Enligt Koskinen är allmogebåtarna båtar som man seglade med i skärgården före det fanns motorer.

En gemensam nämnare är också att de var klinkbyggda, det vill säga båtarnas bord eller brädor är lagda ett stycke utanpå den intilliggande brädan.

Den viktigaste båttypen, skötbåten, hade ofta två master och sprisegel, en bred och stabil botten, en grund köl och stor bärförmåga. Före spriseglet hade båtarna råsegel.

”Det viktigaste är att man trivs”

När motorerna kom och båtarna blev snabbare ställde det nya krav på konstruktionen. Metamorfosen kvitterar Koskinen med att citera en gammal konstnärsvän: ”Det viktigaste är att man trivs”.

Och jag tänker att det är det man gör. Trivs med boken och med båtarna.

Att texten finns på båda språken känns som en lyhörd gest, trots att den finska originaltexten har bättre flyt än den svenska översättningen.

På gårdsplanen i Merimasku står en man med sina båtar. Hör han om en gammal båt i en lada slår hans hjärta fortfarande ett extra slag. Inte för att han behöver fler båtar själv. Men för att, ja, för att gamla båtar har en själ och en historia som är värd att bevaras.

Monica Forssell
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln