Stefan Holmström 31.07.2019 04:00

Barn och unga gör sig skyldiga till skadegörelse och beter sig hotfullt. Många ringer nödcentralen. Polisen omfördelar sina resurser och patrullerar mer i oroliga kvarter.
Det låter väl bra? Något otrevligt pågår och så görs det något, bums. Samhället fungerar.
Men: Det färska exemplet är från stadsdelen Nordsjö i Helsingfors, inte från Pargas.
När barn och unga i Pargas gör sig skyldiga till skadegörelse och beter sig hotfullt och folk ringer 112 dyker polisen inte upp. Eller om polisen gör det, sker det långt senare.
”Man är tvungen att prioritera”, säger kriminalkommissarie Joakim Mattfolk (ÅU, 30.7), inte oväntat.
När man kollar in allt det som brukar hända i Åbo så är det inte konstigt att det otrevliga som sker i Pargas lätt blir nedprioritetat, upprepade gånger.
Tills det faller helt bort från listan.
Det här är inget exceptionellt, utan glesbygdsvardag i Finland: ofta kommer polisen inte alls. Det lät fint när Centern i sin riksdagskampanj uppgav att ”det skulle vara trevligt med en polis i varje kommun”, men något politiskt löfte var det inte, bara ett konstaterande som kunde upprepas av väldigt många: ”Visst skulle det vara trevligt om …”
Några poliser i varje kommun får vi ändå aldrig se, inte heller några snabbutnämnda ”byapoliser” i Pargas.
Det som alla borde akta sig för just nu, då debatten går het, är att generalisera. Det finns inget kollektiv som kan kallas ”Pargasungdomar” och pekas ut för än den ena otrevligheten, än den andra.
På sociala medier ska man särskilt akta sig för att ladda upp bilder. Visst, det är lagligt att fotografera människor som befinner sig på allmän plats – eller deras fordon – men att ladda upp sådana bilder i samband med inlägg som handlar om ofog eller annat otrevligt är inte tillåtet.
Det här är något som polisen påmint om så många gånger om att det inte kan vara oklart för någon.
Sedan har vi frågan om vuxnas närvaro. Kanske någon minns hur det gick till i Dalsbruk 2004? Ortsbor ordnade ”nattpatruller” med målet att förhindra stölder och ofog.
Patrullerna engagerade över trettio människor och det blev ett slut på både inbrott och mindre skadegörelse. Det hela startades ändå inte i ett huj, utan var ett välorganiserat samarbete som omfattade företagare, polisen och föreningar. Det tar tid att organisera något motsvarande, sådan tid som inte finns just nu i Pargas.
Vad göra då postlådor sprängs och någon tuttar på skräpkorgar och förråd? Eller då någon slänger in sten hos folk?
Det är särskilt det sistnämnda som gör det hela verkligt otäckt. Så länge som det handlar om skadegörelse på egendom rör vi oss på ett helt annat plan än då en sten krossar ett fönster och landar på golvet. Det är ett allvarligt angrepp mot en individs personliga trygghet. Se också Johanna Crafoords öppna brev: det handlar enligt henne om en successiv upptrappning i oroligheter och bristande ordning. En spiral som måste brytas, med andra ord – och frågan om stadens ansvar är inte lättbesvarad.
I slutändan är vi tillbaka vid polisens roll. Det kan väl inte vara omöjligt för att ens göra en punktinsats? Några extra patruller under de kommande veckorna kunde ha en dämpande effekt på den oro som nu råder.
Varför bara de kommande veckorna? Därför att det finns ett drag av ett säsongsfenomen. Unga är särskilt oroliga i slutet av sommaren. Frihetsgränser tänjs under sommarmånaderna och när det i dessa veckor blir många glada återseenden brukar det också uppstå ett nyladdat grupptryck som gör en grupp dummare än den dummaste av dess enskilda medlemmar.
Alla ungas föräldrar har såklart ett eget ansvar, men i den puttrande nuvarande oron i Pargas är ökad synlig polisnärvaro den överlägset snabbaste metoden: traditionell, odramatisk närvaro, polis som snackar med unga. Effekten brukar vara omedelbar. Dessutom är det trots allt i första hand polisen som har ansvar för det som sker i nuet.

Stefan Holmström
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln