ÅU 12.02.2020 05:00

Säg vad du vill med ditt liv, egentligen!
Så kunde en raggningsreplik låta när jag var ung. Det var en tid då allt skulle låta stort och kallas diskurs.
Frågan var inte fel ställd, bakvänt kontextualiserad, dock. Och för mig hade den i nittionio fall av tio fel avsändare.
Nu raggar man på annat vis, och frågan som citerades är mer försåtlig. Marknaden vill ha dig, och den vill att det ska se ut som om du bestämmer själv. Men vad bestämmer man om till hundra procent i sitt liv? Man bestämde ju inte ens att bli född.
Ser man det så är utgångspunkten alla gånger sämsta möjliga. Man får lov att erövra sin frihet, millimeter för millimeter. Det kan man se som väldens chans, förstås.
Jag känner starkt för unga i dag som tubbas till att göra viktiga val på egen hand, just i den ålder när de i stället skulle behöva stöd och intresse.
De garderar sig, jobbar på att bli bäst på allt. Det är en omöjlighet, av tidsskäl också. Hur många tusen timmar var det nu igen man skulle lägga ner på något för att bli virtuos?
Jag tror inte att människor innerst tänker så, men den skummande ytretoriken säger att alla vill ha samma saker, alla vill ha allt, vara bäst, vara attraktiva – först på arbetsmarknaden sen på dejtingplattformen. Det finns ett sånt ord: dejtingplattform.
Ingendera marknaden tycks ändå fungera riktigt bra. Enpersonsföretagen blir fler, arbetsinsatsen är stor, förtjänsten liten. Andelen ensamhushåll i Finland ligger på 43 procent. I Åbo är mer än hälften av hushållen singelhushåll (därför finns det d-plattformar!). Detta enligt siffror från i fjol.
Varför är det omöjligt att se mer till specifika talanger och behov, redan från början. Människor är ju olika, det är själva finessen.
Första gången jag fick säga nej, vara mig själv utan att bli övertalad och ivägskickad på något sas att skulle vara såå roligt, minns jag väl.
Det gällde ett sommarläger vid försommarkalla Bottenviken, och jag såg framför mig flagghissning och Ett skepp kommer lastat och stenhårda skorpor utan smör till kvällsmat.
Inget av det ville jag ha, uttryckte min vilja och blev respekterad, fast mina föräldrar kanske velat vara barnfria några dagar. Än i dag kan jag känna glädjen över att jag slapp, och att jag själv kunde ordna det.
Kanske kände mamma att hon var skyldig mig något för att jag hade uthärdat en dag på Borgbacken med familjen under en efterlängtad resa till Helsingfors. Efter bergochdalbanan trodde jag att mina föräldrar velat ta livet av mig.
Jag måste ha varit mindre än längd- och åldersrekommendationerna i dag föreskriver, och jag hade att välja mellan att vara i bergochdalbanan med min familj eller ensam på marken med påträngande sinnesintryck och människor jag inte förstod vad de sa.
Människorna var jag kanske förlägen inför, men inte rädd, det var före den tid då tillit till vuxna som barn inte känner inte längre rekommenderas. Men marknadsstämningen frestade inte, jag hade en gång tappats bort på Mikaelimarknaden i K:stad, det var inte roligt.
Mina föräldrar hade dåligt samvete efter åket, de tyckte ju innerst inne inte att alla behövde härdas till att tycka om samma saker.
Syster och kompisarna kom hem från lägret vid Bottenviken och sa att roligast hade varit att hoppa ut genom fönstret när ledarna inte såg, att det varit flagghissning och Ett skepp kommer lastat och stenhårda skorpor som kvällsbit. Många hade haft hemlängtan.
Så inte jag. För jag kände mig hemma i mitt eget beslut.
Signaturen ACS återkommer i ÅU varje onsdag.

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln