Alla borde vara delaktiga i försoningsarbetet
27.1.1918. För 100 år sedan fyllde oroligheterna en hel sida i ÅU.
Sanningen är varken röd eller vit; den är mänsklig och därför oftast smärtsam. Det har författaren Väinö Linna konstaterat.
De smärtpunkter Linna syftar på är dem som ännu i dag gör att det kan vara svårt att tala om inbördeskriget och dess efterspel utan att det väcker upprördhet. En orsak till det kan vara att tudelningen och skuldbeläggandet genomsyrade det finländska samhället i årtionden efter kriget.
– Ännu på 1960-talet kunde den som ryckte in för militärtjänst bli tillfrågad på vilken sida hans släkt stod under kriget, säger Ulla-Maija Peltonen, docent i folkloristik och forskare vid Finska Litteratursällskapet.
Peltonen har i sitt arbete bland annat undersökt hur finländare beskrivit och bearbetat sina erfarenheter av kriget och dess följder. Hennes intresse har varit de vanliga människornas minnen.
Hon säger att det inte minst var de rödas änkor och barn som blev föremål för skuld- och skambeläggandet. De blev länge utsatta för diskriminering och illvillig behandling. Men även bland de vita fanns svåra sår av skam och skuldkänslor.
De tuffa åren efter kriget, och inte minst känslan av skam och skuld som oförrätter på bägge sidor om den samhälleliga skiljelinjen skapat bidrog till en tystnadens kultur.
SYMBOLER Ulla-Maija Peltonen säger att Långa bron i centrala Helsingfors ännu för många huvudstadsbor står som symbol för inbördeskrigets splittring i röda och vita. Foto: Ari Sundberg / SPT
Uppfattningen om inbördeskriget har skiftat genom årtiondena. I dag befinner vi oss i en situation där kriget känns som en del av vår nations gemensamma historia. Det skapar utrymme för en försonande diskussion, säger Peltonen. Och just diskussion är det som behövs.
– Det har genom åren gjorts en massa forskning kring inbördeskriget och dess följder. Och inom konsten har ämnet behandlats länge. Men det som saknats är en bred och allmän offentlig diskussion som alla kan delta i på lika villkor.
Peltonen säger att denna diskussion bör ske på basen av objektiv forskning och med hänsyn och respekt till allas berättelse om kriget.
– Det är viktigt att man ser det förflutna rakt i ögonen och med ett öppet sinne. Det öppnar upp för en förståelse för händelserna. I dag har vi en helt annan möjlighet att se på saken på det sättet än tidigare.
Det är förståelsen som är vägen till en försoning, säger Peltonen. Därför är det farligt då någon med ideologiska förtecken börjar göra politik av kriget.
– Det finns alltid en risk för tudelning i ett samhälle. Därför är det en varningssignal då någon börjar exkludera vissa grupper ur samhällsgemenskapen.
Peltonen säger att en stor bidragande orsak till inbördeskriget var den samhälleliga ojämlikheten. Därför är det viktigt att gripa tag i missförhållanden som kan utesluta delar av befolkningen.
Det är viktigt att man blir medveten om sin egen och sitt lands historia och att man erkänner sakernas tillstånd. Det bidrar till att skapa en samhörighet.
Historieläraren och författaren Sture Lindholm har i snart 20 år intresserat sig för inbördeskriget, inte minst ur ett västnyländskt perspektiv. Hösten 2017 utkom hans femte bok som behandlar året 1918, Fånglägerhelvetet Dragsvik.
Det finns kretsar där man inte vill prata om händelserna, men där jag vet att det hänt mycket, säger han och konstaterar att smärtpunkterna efter de svåra åren finns och är ömma.
Ari Sundvist/SPTMinnesmärket över de röda som dog vid fånglägret i Dragsvik ligger bara ett stenkast från Nylands brigad och var länge något av en bortglömd plats säger Sture Lindholm som specialiserat sig på inbördeskrigets händelser i Västnyland. Foto: Ari Sundvist/SPT
I synnerhet åren efter kriget har varit något man ogärna talat om. Och de som ändå har berättat har varit dem med koppling till krigets röda sida. Den vita sidan har tigit eller hållit fast vid en lite ensidig syn på händelserna.
Men Lindholm säger att han ser tecken på att en försoningsprocess pågår.
– Då min första bok om kriget kom ut och jag deltog i samtal om boken verkade det som att den vita och röda sidan för första gången i Västnyland kunde samlas till en och samma tillställning. Det hände att äldre herrar i bakre raden fällde några tårar.
Lindholm tror att det behövs en diskussion om kriget även om den kan bli utmanande.
I de kretsar där man upprätthållit minnet av kriget håller man fast vid sin version. Där är man mindre benägen att godkänna att de även finns en annan sanning.
Men en full försoning förutsätter att alla får komma till tals och blir hörda säger Lindholm.
– Sedan uppstår frågan hur minnet av kriget används. Om man kan erkänna andras och egna missdåd och skulder så kan man gå vidare. Men börjar man använda kriget som ett slagträd så ser framtiden dyster ut.
Lindholm säger att det viktiga i år vore att alla evenemang som arrangeras för att uppmärksamma minnesåret skapas så att såväl de röda som de vita får synas och komma till tals.
– Om så inte sker så kan man fråga huruvida viljan till försoning bara är yta.
Gymnasieläraren Lindholm sätter sin tilltro till de unga.
– Jag tror de är benägna att se på kriget objektivt. Det är de äldre generationerna som bär föräldragenerationernas trauman.
Arkiv/Ari SundqvistLÄSUPPMANING. Nils Erik Villstrand uppmanar gemene man att ta del av den omfattande forskning som finns om inbördeskriget och dess efterdyningar. Foto: Ari Sundqvist / SPT
Professorn i historia, Nils Erik Villstrand, säger att en försoningsprocess pågått redan länge och att den varit framgångsrik. Han tycker att man inte kan tala om att det längre finns ett varigt sår efter kriget, utan snarare ett påminnande ärr. Det är detta ärr som ibland blir irriterat.
– Som forskare ser jag att mycket sagts om kriget, om dess orsaker och följder. Därför skulle det vara klädsamt och viktigt att folk sätter sig in i vad som finns i form av gedigen kunskap innan man uttalar sig.
Villstrand säger att det inte behövs någon sanningskommission om 1918, något som Jörn Donner efterlyste i Hufvudstadsbladet den 23 januari.
– Den har vi ju redan haft i form av projektet Undersökningen om krigsdöda 1914-22.
Det som däremot behövs är en dialogen där man skapar förståelsen för den andra sidan. Det är i den dialogen som vägen till försoning finns.
– Det är farligt när man förlorar förmågan att sätta sig in i hur den andra tänker och resonerar. Vi har en tradition av dialog, förståelse och kompromiss mellan styrande och styrda som kan sägas gå så långt tillbaka i tiden som till 1400-talet. Men just där i början av 1900-talet fungerade inte den dialogen av olika orsaker.
Villstrand tycker att historia inte är något man ska glömma. Däremot är det viktigt att man lägger saker och ting bakom sig.
– Sedan kan jag tycka att det finns mycket i vår historia som skulle kräva mer bearbetning än vad inbördeskriget kräver. Den intoleranta äktfinskheten, inte minst.
Ari Sundberg/SPT
Här kan du läsa om boken ”Över branten – Bröder i krig 1917–1918″, som handlar om de dramatiska dagarna i Åbo före och under inbördeskriget 1918.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.