Stefan Holmström 20.07.2019 04:00

Fanfarer! I höst får vi äntligen uppleva finalen för förordningen om behandling av hushållsavloppsvatten i områden utanför avloppsnätet. Det är en pjäs i tre akter, skrivna 2004, 2011 och 2017. Det speciella med denna utdragna tragedi är att den inte alls påminner om traditionella pjäser.
I det här skådespelet var första akten den överlägset mest dramatiska. Andra akten gick ut på att tona ned allt det hemska som hänt i början. I tredje akten är både skådespelare och publik redan så utmattade att de bara önskar att allt skulle ta slut.
Den Första förordningen, som trädde i kraft 2004, hade godkänts 2003. Det sägs ibland att det var den det enda som Anneli Jäätteenmäkis (C) regering hann besluta om innan statsministerns kastade in handduken efter den så kallade Irakläckan.
Jäätteenmäkis regering hade fått avloppsvattenpaketet serverat av Paavo Lipponens (SDP) regering och dess miljöminister Satu Hassi (Grön). Det blev sedan SFP:s Jan-Erik Enestam som i rollen av miljöminister såg till att den blev godkänd.
Enestam, som var miljöminister i bara 69 dagar, har själv i sagt hur han upplevde sig ha blivit vilseledd, både då det gäller behovet av en förordning sådan och dess följder. Han har också sagt att tjänstmännen kanske inte ens insåg vad det hela handlade om. Och då går det lätt fel, trots att utgångsläget ju rimligtvis var bra: Vem vill inte skydda våra vatten? Eller som Tom Johanson skrev i sin ledare i Vasabladet (11.7):
”Alla accepterar i princip tanken att vi ska skydda miljön. Men gränserna för vad som är rimligt överskreds i början av resan. Psykologiskt gick det fel. Det kändes som om man i glesbygden skulle investera för miljömyndigheternas skull, inte för den egna närmiljön.”
Första akten erbjöd ett byråkratisk-tekniskt monstrum. Många baxnade då de det läste Tekniikan Maailmas test av åtta reningsverk. Testet kännetecknades av kontinuerliga problem där utsläppsvärdena gick upp och ner.
”Under den första testperioden uppfyllde bara ett av reningsverken stundvis förordningens krav”, skrev TM.
Testet gjordes flera år efter att förordningen trätt i kraft, så det borde rimligtvis redan ha funnits många fungerande reningsverk på marknaden. Det är de där ”marknadskrafterna” som gång efter gång överraskar de optimistiska beslutsfattarna, eller hur det nu var. Slutsatsen i TM-testet kan sägas vara det här: Så här får du dåliga resultat med dyr och användarovänlig teknik.
Efter den tragiska första akten fick vi då två akter till, då förordningen skrevs om. Tyvärr kan vi redan nu se fram emot en fjärde akt, inte i form av en tredje förordningsjustering utan som ett misslyckande. Alla fastigheter som omfattas av förordningens krav ska ha tekniken installerad senast den 31 oktober. Det kommer inte att hända.
Den fjärde akten i det stora avloppsvattenskådespelet handlar om det att väldigt många (tiotusentals?) fastigheter inte kommer allt ha allt i ordning den sista oktober. Det här beror på tillståndsbyråkratin. Den som ska uppdatera sina rör behöver om bygglov eller åtgärdstillstånd. Först behövs ändå en plan för avloppsvattensystemet – och de är ofta bristfälliga och behöver kompletteras innan ärendet går vidare.
Sedan ska någon också hinna fatta dessa beslut. Nu, på slutrakan, är det väldigt många som A) inser att de verkligen måste göra något, eller B) nog hela tiden har vetat att något ska göras, men bara skjutit upp det hela. Så ställer de sig alla i den byråkratiska processkön.
Vilket är läget i Pargas och Kimitoön? Hur många fastigheter finns i denna gråzon?
Hur många är de då totalt? Vi kan ta ett exempel från en enda populär stugkommun, Nyslott. Där finns över sextusen fastigheter som ligger nära sjövatten eller grundvatten men vars avloppssystem är odokumenterade. Uppfyller de kraven eller inte? Ingen visste det ännu så sent som i vår. Över sextusen okända fall, i enda kommun. Det här skådespelet tar inte slut den 31 oktober.

Stefan Holmström
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln