Ann-Christine Snickars 11.09.2019 08:00

 

Vissa föds med något som gör att de sticker ut. Alaric Mård har en CP-skada som påverkar motoriken och också i viss mån gestaltningen av omgivningen, som förmågan att minnas ansikten. Om livet med detta skriver han i nästan trettio kapitel i ”Begränsade är vi allihopa”, nyss utkommen på Fontana Media
Alaric Mård är född 1993. Han har studerat, fått ett önskat yrke, gift sig och bildat familj, gjort sådant som ses som Normalt med stort N. På vägen – och den vägen har inget bestämt slut – har han fått förhålla sig till sina fysiska förutsättningar och till omgivningens varierande attityder.

Begränsade är vi allihopa
av Alaric Mård
Omslag och grafisk form: Sofie Öhland
Fontana Media, 2019
127 s.

Har man funktionsvariation verkar det vara mest gynnsamt att födas i ett samfund där man känns igen av andra skäl än det, där människor vet ens namn. Kållby i Pedersöre såg Alaric Mård växa upp. Han var en glad pratkvarn som inte hade något emot att tala om sin CP-skada.
Men det räcker inte med en by, det behövs också tillgång till assistenter och fysioterapeuter. En bra skola. Och a och o: en stöttande familj. Fast ”stöttande” blir ett ord som låter klumpigt och distanserade. Som om ett funktionshinder skulle administreras av de närmaste.
Familjen gör det en familj ska: den är lojal med Alaric och hans behov. Tillsammans med pappan kommer han till att det går att åka ner för skidbackar i vansinnesfart, men att lära sig cykla är inte värt besväret.

Det vardagliga kombineras med en skämtsamhet som inte döljer smärtsamma upplevelser

Från början finns ett område där Alaric är suverän. Han har ordet i sin makt. Det är boken ytterligare bevis på. Episoderna återges flödigt och detaljerat, det går nästan för lätt, kan man till och med tycka. Men för den generation som författaren själv tillhör är tilltalet välkommet och önskvärt, kanske självklart.
Det vardagliga kombineras med en skämtsamhet som inte döljer smärtsamma upplevelser, men som vill ge dem hanterbar proportion. Alaric Mård skriver att han har lätt att hitta livets dur-ackord. Boken har en ljus ton, men den trasslar inte in sig i ett tillkämpat, så kallat positivt tänkande. Författaren är för känslig och för smart för det.
Det finns också ting som inget positivt tänkande i världen kan rå på. Som det där förlupna skrattet, som en med avvikande rörelsemönster känner igen varhelst det hörs: man vänder sig om och ser någon härma ens gångstil. Eller de minutiöst välvilliga som avfyrar giftpilar utan förstå vad de gör. Som när ett par turister på solsemestern fäller en kommentar om Alaric och hans flickvän utan att förstå att de är ett par.
Man kan komma över sådant om man har någon bra att vara par med. Eller om man lärt sig att omgående distansera sig från det. Det är ingen lätt skola.

Trodde att Gud kunde hela

Boken tangerar också riktigt mörka saker där man får kämpa ensam. Det kniper i hjärtat när Mård liksom i förbigående berättar om hur han som pojke tänkte att det fanns en möjlighet att Gud skulle kunna hela honom. Så blev det inte.
De mest krävande och de lyckligaste livskapitlen handlar om pappablivandet och kraven på en hemmapappa. Hur ska det gå när balansen inte är den bästa och man får träna extra på att hålla ett barn tryggt i famnen?
En fullvuxen man med funktionshinder har också viktiga saker att säga i diskussionen om en ny mer mångfacetterad manlighet. Han är ju själv ett exempel på att variationer redan finns.
Boken utmynnar i ett credo, som titeln redan antytt. Alla har någon typ av begränsning och människor behöver varandra. De tidigare kapitlen har utsatt en för en vänlig bearbetning, så man landar i konsensus.
Men vassare formuleringar finns det också plats för. Till exempel detta: ”Dörrarna till funktionsnedsättningsklubben står öppna.”
Tänk lite närmare på alla aspekter av det!
Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln