Åland i mitt hjärta – åboländsk trio har rotat sig i öriket
Tre åbolänningar som trivs på Åland. Annika Hollsten Pargas, Christel Lindholm Dalsbruk, och Thomas Svahnström Nagu. Tillsammans har de bott 77 år i öriket där de trivs utmärkt. Foto: Kim Lund
77 år. Så länge har Thomas Svahnström från Nagu, Pargasbon Annika Hollsten och Christel Lindholm från Dalsbruk varit på Åland där de bor på grund av, eller kanske hellre tack vare, jobbet.
Nagubon Svahnström är utbildad agrolog men jobbade som färjeförare på Högsarfärjan eftersom det inte fanns något jobb på fastlandet som motsvarande hans utbildning.
När han sedan hittade en lämplig arbetsplats på Åland var det lätt att fatta flyttbeslutet.
– Åland kändes tillräckligt tryggt och nära. Dessutom är min mamma åländska så Åland var bekant från förut.
Thomas Svahnström är bondsonen från Nagu som flyttade till Åland år 1998. Foto: Kim Lund
I dag jobbar Svahnström på landskapsregeringens jordbruksbyrå där han bland annat har hand om frågor som rör miljöstöd. Han har bott på Åland sedan år 1998.
Hollstens bakgrund påminner om Svahnströms. Hon hade utbildat sig till hortonom i Överby men fick inte några långa arbetskontrakt.
År 1995 sökte hon jobb på Åland.
– Jag jobbade först som parkarbetsledare i Mariehamn, därifrån jag fortsatte med olika projekt. Här är en skön stämning. Här finns en annan öppenhet än på fastlandet och jag trivs bra.
Som nyutexaminerad hortonom hade Annika Hollsten svårt att hitta jobb på fastlandet. När det nappade på Åland flyttade hon till öriket. Foto: Kim Lund
Sedan år 1997 jobbar Hollsten som växtskyddsinspektör i landskapsregeringen.
Lindholm är den som har bott längst på Åland. Hon har studerat statskunskap och offentlig förvaltning vid Åbo Akademi. Hon sökte och fick sommarjobb vid den dåvarande domsagan på Åland och på den vägen blev hon.
– Jag kände att jag tyckte om Åland. Det är ett litet samhälle där det är nära till havet och naturen samtidigt som här finns ett brett sport- kultur- och restaurangutbud.
Christel Lindholm är ursprungligen från Dalsbruk, men ålänning sedan år 1987. ”Jag kände att jag tyckte om Åland”.
Hon flyttade permanent till Åland år 1987 och jobbar nu på landskapsregeringens allmänna byrå där hon arbetar med administration av EU-program.
Vi träffas i ett av mötesrummen i landskapsregeringen. Det märks att trion har bott länge på Åland då den åländska dialekten stundvis blir dominerande.
– Finskan som hade börjat flyta då jag jobbade i Åbo har blivit lite ringrostig, säger Hollsten.
Men det händer att några typiskt finlandssvenska ord slinker med i bland, och då kan det uppstå språkförbistringar.
– Vi använder inte finska ord som lippis och kiva mera, men pikar för dialektala ord kan vi få ibland, säger Svahnström.
– I början var det inte alltid så lätt att bli förstådd, säger Lindholm.
Kim LundArkiv/Hösten har kommit till Åland och Torggatan i Mariehamn har tömts på turister. Foto: Kim Lund
I stället har språket fått influenser från grannlandet i väst och ord som åbolänningarna tidigare har skrattat åt har nu blivit rumsrena. Lindholm har till exempel lärt sin pappa att man går på fika.
Att Sverigesvenskan har tagit över beror kanske delvis på att förbindelserna västerut är så mycket bättre än till ”riket”.
Till Stockholm kan man åka över dagen för att spontanshoppa, men vill man åka österut kräver det lite noggrannare planering.
Ingen av dem har några planer på att återvända till hembygden även om tanken har slagit dem. Svahnström är bondson och tänkte i ett skede ta över gården, men efter att ha träffat sin fru på Åland blev det ändrade planer.
Att systern och hennes man bestämde sig för att ta över gården i Nagu gjorde beslutet att stanna kvar lättare.
För Hollsten fanns det en tid då hon tänkte på att flytta tillbaka, men när hon fick köpa huset där hon bodde bestämde hon sig för att stanna. Det är knappast heller aktuellt för Lindholm att återvända till Kimitoön.
– Man ska aldrig säga aldrig, saker och ting kan ju ändras snabbt. Men jag tror inte att det blir av efter att ha bott över hälften av mitt liv här.
Resorna österut har blivit allt mer sällsynta genom åren och nu tar de färjan eller flyget till Åboland några gånger per år.
Resorna från Mariehamn till ”riket”har blivit allt mer sällsynta för de tre åbolänningarna. Foto: Kim Lund
Sociala medier har ersatt den personliga kontakten och nya vänskapsband har knutits på Åland. Som i många andra mindre samhällen är det inte alldeles lätt att komma in i det lokala livet och det kräver en del egen aktivitet.
Vissa åländska vanor som att sopa ut julen på tjugondag Knut har varit svåra att omfatta och en del traditioner från fastlandet saknar man, säger Hollsten.
– Jag är uppvuxen med studentsånger och Vårdberget då pappa har sjungit i kören i över 50 år. Där skulle det vara skumpa och studentmössa och firande.
Här är det fulkläder, brasa och korv och en liten öl till det och man ser bara någon enstaka studentmössa på valborg och första maj. Jag tog i många år fram min och hade den på bordet i vardagsrummet, men numera får den ligga kvar i skåpet.
Åboland har ändå på sätt eller annat alltid en plats i deras hjärtan.
Släkten, barndomsvännerna och skolkamraterna finns kvar där. Man har en gemensam historia och det är lätt att fortsätta samtalen och umgänget där man slutade förra gången.
Men förväntningarna på besöken i barndomslandskapen motsvarar inte alltid verkligheten, säger Lindholm.
– Man har bilder av hur samhället ska se ut och jag blir alltid lite överraskad över hur mycket det har ändrats. Det man längtar efter finns inte längre kvar.
– Men visst blir jag lite nostalgisk då jag är i Pargas, säger Hollsten.
– Man blir lite ambivalent i sin längtan. Men det är positivt att saker och ting förändras. Det är så det ska vara, säger Ålandsåbolänningarna, med en mun.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.