Apokalypsen, alltid nära!
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Läser Knausgårds nya, ”Morgonstjärnan”.
Läser den i sängen och måste somna med eld på lampan. Förfäderna använde det uttrycket länge, fastän elen i ledningen var det som tände.
Tänkte att djävulens gula ögon glimmade lite mindre gult, om jag vaknade och han stod på tröskeln, ifall jag hade eld på lampan. Djävulen är att räkna med i Knausgårds berättelse.
Mitt i natten vaknar jag och släcker, minns att jag skrattar ett nästan medvetslöst skratt åt mig själv. Men på morgonen tänker jag att förfäderna också sa något om den lilla sparv som aningslöst kvittrade för tidigt. Innan kvällen hamnade hon i hökaktern, slukad och utskiten.
Minns ni stöten som gick genom er när ni fattade den verkliga innebörden i ett nonchalant talesätt? Knausgårds roman innehåller en serie såna stötar, beskriver när någonting man levt med bara på pratplanet blir konkret och måste hanteras med beslut och handling.
Därför läser man vidare och vidare, det blir sent och man måste lämna lampan på. Man läser vidare och vidare också för att Knausgård har norpat berättarteknik från serierna som redan från början bär med sig löften om nya säsonger. Vidare, vidare!
Romanen har ett persongalleri med kännbar magnetism, den låter episoder avslutas precis just innan vi får veta hur det avlöpte – i nästa del, säsong två, som vi blir tvungna att ta del av, minns vi dem vid minsta lilla beröring.
Knausgård har också helt öppet snott motiv från filmer där man trevar på gränsen mellan naturligt och övernaturligt eller stiger rätt över den. Vilda djur börjar bete sig märkligt. Någon kan se de döda. Det handlar om tecken. Morgonstjärnan är ett tecken.
Här finns (andra) under, mallade på Bibeln: ett återvändande från det döda (fast organdonationen redan är i gång), en avlelse utan kroppslig inblandning (den som får positivt graviditetstest är redan tvåbarnsmamma. Och församlingspräst).
Knausgård driver lite med sina läsare (här ska ni få, med råge!). Men stoffet är på blodigt allvar. Har jag läst rätt är berättelsen knuffad en liten bit in i framtiden, den får en lite profetisk karaktär. Apokalypsen smyger sig på.
När man landar i den sista storvulet klyschiga meningen har man arbetat sig igenom en lång skildring av ett nedstigande i underjorden. En försumlig och försupen far letar efter sin son. Och utanpå det en essä om döden i myter och olika kulturer, skriven av en av romanens personer.
Den känns med förlov sagt emellanåt träig, lite som det är att sitta med en som älskar att höra sin egen röst och som dödsföraktande går på det största av ämnen: hur döden definierar livet.
Den kanske skojar med litteraturens pretentioner, men den bär också upp en annan (belärande) aspekt. När humaniora fått vika undan som grunden för bildning och studier har kunskapen om antik mytologi eller till exempel antropologins klassiker blivit fåtalets egendom. Apokalypsen lurar också där.
Men tvinga mig inte att uttala ordet, det har gått fel ända sen jag som tonåring skrämde upp mig med Uppenbarelseboken! Skräcken blandar ihop stavelserna. Akopalypsen, kom inte hit!
”Morgonstjärnan” är en berättelse tapetserad med skräck. Kanske vi på något plan är döda för varandra, den tanken finns. Orden finns, men kommunikationen är usel.
Men Turid, som är nattbiträde på ett boende för personer med grav funktionsnedsättning, räddar en förrymd klient ur djävulens klor, bokstavligen. Hon gör det av själviska skäl också, det sista hon behöver är en anmärkning för bristande uppmärksamhet på jobbet.
Hon är hur rädd som helst, därför mer än andra hjälten i Knausgårds påbörjade historia om närheten till apokalypsen.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.