Akademilektorer vid ÅA vill ha en vetenskapsminister i nästa regering
Anna-Greta Nyström (t.v.), Tiina Saloranta-Simell och Ann-Catrin Östman tog en kopp kaffe med ÅU för att diskutera hur politiska beslut påverkar deras vardag och vad de önskar sig av nästa regeringsperiod. Foto: Dan Lolax
De representerar olika vetenskapsområden, men akademilektorerna Tiina Saloranta-Simell, Anna-Greta Nyström och Ann-Catrin Östman är rätt ense om hur politiska beslut påverkar förutsättningarna på Åbo Akademi och vad de önskar sig av nästa regering.
Saloranta-Simell, vars område är organisk kemi, säger att hon överlag inte följer med politikens alla vändningar. Men när beslut som rör universiteten fattas tar hon reda på. Satsar man på forskningen eller skär man i den?
Nyström, från ämnet internationell marknadsföring, säger att ÅA är ett litet universitet med små möjligheter att påverka de beslut som tas.
Som anställd är påverkningsmöjligheterna ännu mindre. Det man kan göra är att följa med diskussionen om vart finansieringen av universiteten är på väg.
– Utgående från det funderar vi på hurdan undervisning som erbjuds och åt vem. Vi måste hela tiden utvärdera vår verksamhet.
Upplever du att det ofta kommer nya bud om finansieringen?
– Man måste avvakta för att se om det bara är en diskussion eller något som på riktigt genomförs. Ibland finns det en känsla av brådska, som försvinner och en ny uppstår. Det är en väldigt fragmenterad diskussion.
En oro som är politiskt betingad
Nyström säger att kravet på anpassning och förändring kan vara frustrerande, också för att individen vill svänga snabbare än vad ett stort skepp som ÅA mäktar med.
Saloranta-Simell flikar in att även om förändring och anpassning är en naturlig del av universiteten så kan takten vara ett problem.
– Vi tvingas svänga på nytt innan den förra svängen är avklarad, det vill säga att vi inte får invänta resultaten av förändringen.
Östman, som är lektor i nordisk historia, säger att hon ser konsekvenserna av de politiska besluten i sina studerande som vill diskutera sin framtid.
– Jag möter ofta en oro, och jag brukar säga till studenterna att deras oro är politiskt betingad. Den beror inte på dem. Jag tror att besluten om att studenterna måste ha bråttom är farliga. Det är farligt att inte tillåtas misslyckas.
Östman håller med om att universiteten måste anpassa sig, men om de tar ut svängarna för mycket så riskerar de förlora förmågan att förvalta kunskapen, undervisningen och forskningen.
– Vi lever i ett samhälle där förändringsmantrat är för mycket i fokus. Vart har vi så bråttom?
Nyström påpekar att det inte alltid är lätt att skilja påtvingade förändringar från interna.
– Det är lätt att hänvisa till politiska beslut, men vilka är motiven egentligen?
Basfinansiering med utrymme för forskning
Saloranta-Simell säger den kortsiktiga förändringsivern och nedskärningarna går längre tillbaka än regeringen Sipilä, och hur än den rådande finansieringsmodellen ser ut så måste ÅA dansa enligt den.
Här kryper illusionen om den kvantifierbara framgången in, säger Östman. Tanken är att ett universitets framgång kan mätas i till exempel forskningsartiklar och examina.
Det här är en sanning med modifikation, menar Östman och hänvisar till forskning som visar att universitet som reformerats minst klarat sig bäst.
– De som man litar på klarar sig.
Alla tre hoppas att nästa regeringsperiod för med sig en basfinansiering för universiteten som garanterar att det finns utrymme för forskning i tjänsten.
Balansen mellan basfinansiering och konkurrensutsatt finansiering borde ändras. Det finns en risk att konkurrensutsatta medel strömlinjeformar forskningen, säger Östman.
Saloranta-Simell säger att medan det är viktigt att kunna söka extern finansiering för till exempel löne- och materialkostnader så är det svårt att söka just de pengarna om inte grundfinansieringen är i skick.
Nyström menar att det finns en risk att ÅA går miste om duktiga forskare om finansieringen inte är att lita på. Vardagen för akademiker är ändå tuff, och man kan inte vänta sig att folk sitter och väntar länge på forskningspengar.
– Vi behöver doktorander, ofta i överkant eftersom en del inte fullföljer forskningen, säger Nyström.
Studenter ska kunna sin sak, inte bara passera tuben
Akademin behöver också studenter. Våra yngre kollegor, kallar Nyström dem. De måste göras delaktiga i arbetet med att forma akademin, få en chans att påverka sin studiemiljö och definiera vad det är som de gör.
Men den takt som universitetspolitiken trummat upp gör att studenterna har brist på tid. Snabbt avklarade studier ger dem bättre möjligheter att klara av lånebördan som studietiden ackumulerar.
Som motvikt borde universiteten signalera att det studenterna gör är viktigt och bra också utan brådskan.
– Deras framtidshorisont är negativare än den vi hade som studenter, säger Östman. Därför måste vi kunna signalera att universitetet står stabilt. Tyvärr är det en trygghet vi håller på att förlora.
Saloranta-Simell fortsätter:
– Så vad om de tar sex eller sju år på sig att blir klara, istället för fem, om de mår bra och är lyckliga? Vi har ett ansvar för att de kan sin sak, inte bara att de gått genom tuben på fem år.
Folks bild av vad akademiker gör är nedslående
När universitet drabbas av nedskärningar är det omgivande samhällets upprördhet inte lika stor som när andra yrkesgrupper drabbas. Upplever ni att ni som akademiker är förstådda och uppskattade?
– Jag brukar läsa kommentarer under nyheter om nedskärningar på universiteten men slutar ganska snabbt. Man blir ledsen. Är det här verkligen bilden som folk har av oss, att vi slösar skattebetalarnas pengar? Är vi dåliga på att marknadsföra forskningen, är vi inte tillräckligt med i samhällsdebatten som sakkunniga? frågar Saloranta-Simell.
Östman flikar in att som akademilektor har man världens bästa jobb – och de andra håller med – men att akademiker måste bli bättre på att sätta ord på vad de gör.
Många av de humanistiska vetenskaperna är i radioskugga. Nedskärningar på museer och arkiv uppmärksammas inte trots att det påverkar ett kulturarv, naggar forskningen i kanterna och påverkar kontinuiteten.
Nyström håller med om att akademikerna kan bli bättre på att populärvetenskapligt förklara vad de gör. Uppdraget är mångfasetterat och alla, inklusive politiker, förstår det inte eller har en väldigt ensidig bild av det.
– Vår vardag är ett grått moln för många.
Saloranta-Simell har ett förslag på hur det här problemet kunde lösas, som Nyström och Östman stöder.
– Det vore bra om nästa regering inrättade en vetenskapsminister. Nu har vi en undervisnings- och kulturminister med ett brett ansvarsområde. En vetenskapsminister skulle ge universiteten den synlighet och stabilitet som de behöver.
– En vetenskapsminister skulle ha en bättre helhetskoll på finansieringen och bättre framförhållning. Det skulle vara en signal om att staten satsar på forskningen, säger Nyström.
– Och att man förvaltar universiteten och litar på att de klarar sig självständigt, avrundar Östman.
Plats: Asa-huset i akademikvarteren i Åbo.
Deltar: Tiina Saloranta-Simell, akademilektor i organisk kemi, Anna-Greta Nyström, akademilektor i internationell marknadsföring, och Ann-Catrin Östman, akademilektor i nordisk historia.
I artikelserien ”Kaffesnack” träffar ÅU olika målgrupper inför riksdagsvalet 14.4.2019. Vilka teman är viktiga, vad borde politikerna diskutera, vad borde nästa riksdag rätta till eller fatta beslut om? Vi har talat med arbetslösa och sjukpensionärer, med lärare och unga väljare, och med miljöexperter.
I valet 14 april väljs 17 ledamöter från Egentliga Finlands valkrets till Finlands riksdag för fyra år framöver.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.