Ann-Christine Snickars 24.10.2022 18:55

För människor som levt och pratat jobb med varandra i mer än femtio år kan ändå något ske för första gången. Ritva Siikala och Bengt Ahlfors står tillsammans på scenen i en dialog skriven av dem själva. Den heter ”Ahlfors & Siikala” och arbetar, som de själva, på svenska och finska.

Premiären begicks på Svenska Teatern våren 2021, och pjäsen har spelats också på ett par andra huvudstadsscener. Föreställningen har också tidigare varit på väg till Åbo men inhiberats och skjutits upp.

Föreställningens öden har reglerats av pandemin, och den tog form under dess första tid, då paret befann sig i karantän på sitt sommarställe. Stränga restriktioner gällde för äldre personer i början av pandemihanteringen, som vi minns.

Ramberättelsen, som hanteras med lätt hand, är en vår och sommar på tu man hand, med minnen och vårblommor och äppelblom och längtan efter familjen och interaktion med omvärlden.

Om den ena parten är dramatiker (och författare och regissör och tidigare konstnärlig ledare på en nationalscen) och den andra är regissör (och teaterpedagog och initiativtagare och drivkraft för nyskapande teaterprojekt) måste det bli något för scenen.

I ÅST:s studio stiger de fram på en stor mönstrad matta (som kan ingå i inredningen i så kallat bildade hem, och som jag minns från uppsättningen av ”Timmarna med Rita” för flera år sedan just på ÅST). De har ett par stolar som markerar platser och stämningar (beroende på avståndet till och mellan dem).

Replikerna arbetar sig fram som en reflekterande och rekapitulerande minnesfläta, där personerna är de biografiska Ahlfors och Siikala. Men som de proffs de är upprätthåller de en liten luftspalt mellan sig och rollen. Det kunde ha blivit ett tidningsreportage eller Flinkkilä & Kellomäki, men nu är det scenteater.

Det blir också en berättelse om efterkrigstidens Finland, hur kultur och samlevnadsformer plötsligt förändras radikalt, och mycket som tidigare var otänkbart blir möjligt och önskvärt. Ahlfors & Siikala är privilegierade och djärva nog att ta sina chanser.

Men de som blev ihop på 1960-talet (eller gifte sig efter krav av konservativa föräldrar) var barn under kriget och minns kanske bombningarna. Ahlfors kan härma alarmet som tvingade dem ner i källaren undan bomberna. Han gör det enkelt som ett barn, för publiken är det blodisande.

Vardaglig mångfald

Ahlfors & Siikala är en kombination som hela tiden opererat på två språk och föreställningen är ledigt tvåspråkig. Deras familj är inte heller enhetligt vit, de ville att världen skulle synas i den. Kanske behöver vi ständigt påminnas om att mångfald faktiskt varit vardag långt innan det blev ett ord i läroplaner och kulturpolitik.

Teaterkonsten sägs vara ögonblickets konst, men teaterfolk blir också gamla, och en viss besvikelse kan anas i att höjdpunkter eller avgörande bidrag tycks ha fallit i glömska. Ahlfors & Siikala hade gärna fått aktualisera mer av sina teaterinsatser, flera är ju epokgörande, inte minst Siikalas Rasande Rosor och Kassandra-projektet, som fimpade slentrianen att kvinnor och icke-vita tillskrevs birollerna. Imperativet från dem lever fortfarande kvar.

Kvar tills vidare

Båda har också publicerat sig i bokform, så man kan läsa om det man tycker är osagt på scenen. Men att de stiger fram tillsammans är ett statement, inte bara för att föreställningen går på två språk.

Det är också en protest mot avskärmandet av äldre, i synnerhet som det tog sig uttryck i början av pandemin, då en aningslös välmening manifesterade sig som obarmhärtighet.

Siikala och Ahlfors har bägge passerat 80-strecket, och är tills vidare kvar. ”Tills vidare” var det löfte de gav varandra när de flyttade ihop. Ett motto som visat sig slitstarkt och smidigt.

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln