Adrian Pereras andra bok är en skör och stark barndomsskildring från 1990-talet
Mamma
av Adrian Perera
Omslag och grafisk form: Tom Backström
Förlaget, 2019
217 s.
BOKEN. En kitschig Jesusbild som hänger på väggen hemma hos Anthony och hans mamma försvinner plötsligt.
Det är bevis på att någon trängt sig in i deras hus, och att denna någon vill att de ska veta det.
Adrian Pereras andra bok och första roman laborerar med känslor av rädsla och skräck, men inte genretypiskt, snarare nyskapande.
Romanen ”Mamma” handlar om en frånskild mamma och hennes son i ett finländskt 1990-tal med lågkonjunktur och inspelade barnprogram på kassett.
Det skräckinjagande är sårbarheten i vardagen och språkförbistringen – inte bara på det känslomässiga planet, utan för att mamman inte kan landets språk.
Adrian Perera använder relationerna från ”White Monkey”, boken med berättande dikt, hans uppmärksammade debut från 2017.
Där fanns också en son i centrum och där dissekerades rasistiska och ingrott fördomsfulla attityder, exemplen fanns ofta gestaltade i tal, i det språk som finns spontant mellan människor.
Talet och dialogen är i fokus i ”Mamma”.
Boken zoomar in på det och rör sig nära pojken, Anthony.
Det är så närgånget att det också kan bli svårtydbart, som när man förstorar upp en bild och detaljskärpan går förlorad.
Man får bara ana vad det föreställer.
Pojken har ingen möjlighet att se sammanhangen, han måste vara i det som sker här och nu.
Läsaren dras in i Anthonys perspektiv.
Det är överväldigande, ofta sorgligt och förvirrande, men det får en som läsare på alerten.
Relationen mellan mamman och Anthony är berättelsens huvudspår.
Hon är, liksom mammafiguren i ”White Monkey” av lankesiskt ursprung, talar mest engelska med sonen, men också knagglig svenska och finska, förstärkta med några ord på hennes modersmål.
Redan på första sidan kommenteras det i en fotnot: ”Hon kan inte tala svenska. Allt hon säger låter dumt.”
De inströdda fotnoterna är pojkens avsideskommentarer.
Här har han auktoritet i sitt annars ganska skakiga liv, där han får reda sig själv och leva på pizza och glass medan mamman jobbar på fabriken.
Adrian Perera. Foto: Niklas Sandström
”Mamma” lutar sig på dialogen, det som beskrivs i det relaterade är ofta så kortfattat att det har svårt att slå rot.
Det är en effektiv stil, men också krävande, ibland utmattande.
Människors repliker har ju en tendens att pila hit och dit.
Jag kommer att tänka på Johannes Ekholms omtalade ”Rakkaus niinku”, som hade ett liknande grepp (och i vars svenska översättning Adrian Perera hade del).
Men där Ekholms skildring blir en flödande tids- eller generationsskildring låter Perera sin historia borra på djupet.
Fram stiger två individer, mamman som anstränger sig oavbrutet, pojken som påläggs för mycket ansvar.
De lever i ett slags symbios.
Relationen har också osköna drag.
Pojken känner skam över mammans språkliga inkompetens, äckel över den kroppsliga närheten, doften av Nivea, svettlukten.
Den vrede som bar ”White Monkey” har upplösts i sina grundbeståndsdelar: äcklet och skammen och förvirringen, lojaliteten, kärleken, ensamheten.
Och de rasistiska projektionerna som pekas ut i ”White Monkey” blir här den oreflekterade attityd med vilken man bemöter barn eller människor som kunde behöva förståelse eller en handräckning.
Om man går in i Anthony för en stund får man känna på bägge positionerna: att vara projektionsyta och att projicera.
Boken är skriven i korta kapitel som äter sig igenom dagarna.
Boken utspelar sig under kort tid, men det känns som nästan en evighet.
Stort och smått tilldrar sig: Anthony träffar sin pappa och äter glass, mamman måste till sjukhus (i något som liknar en svår panikattack), han själv får hög feber, mamman vill äntligen polisanmäla den som trakasserat dem, de får besök av mammans vänner.
Var gränsen går mellan det som verkligen sker och det som Anthony tror eller drömmer är flytande.
Det är skickligt gestaltat. Och det är till fördel att romanen inte är lång.
Det är en berättelse som tillåter sig att vara tungrodd, men som klarar sig till sin slutpunkt för att den kan navigera genom språket – det blir desto starkare då boken handlar om språksvårigheter på många plan.
”Mamma” är också en berättelse om att växa upp.
Anthonys ålder känns ibland svår att bestämma, han verkar ömsom som ett litet barn, ömsom på väg in i puberteten.
Jag tänker mig att sättet han blir tilltalad på får bestämma hans sociala ålder.
Hans föräldrar talar nästan hela tiden ner till honom, en besökare som vill vara vänlig säger att han ser ut som en filmstjärna, ”nästan vuxen”.
Romanen stannar i en scen som kunde beskriva barndomens slut.
Mamman lyfter in en låda med ”Anthony’s baby things” påskrivet i lidret och säger. ”We are safe. Inget att vara rädd för. Everything is okay.”
Där kunde man lämna dem, men romanen har ett appendix där alla repliker som inte stått på svenska översätts ordagrant – ibland får något finlandssvenskt uttryck en förnumstig förklaring.
Romanen i sig hade kunnat operera utan en sådan gest, men översättningarna, som man kan läsa sig rätt igenom efter berättelsens slut blir en repetition, där man upplever ett nytt tonfall och en perspektivförskjutning, en torrare mer distanserad röst, en styrning av det nyss berättade.
Den rösten har pondus, men oron kan man inte säga att den har övervunnit. Jag tänker mig att oron blir placerad i en låda, en av de lådor och askar som är ymnigt förekommande föremål i romanen. I dem hamnar det som inte ska ligga utspritt och det som kan kategoriseras. Berättelsen får ett slut, men inget är riktigt slut.
Ann-Christine Snickars
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.