Åbobon Saara-Sofia Sirén, riksdagsledamot och fullmäktigemedlem för Samlingspartiet, har jobbat som tränare i gymnastik för barn och vuxna och sett gymnaster kämpa med sitt ätande och sin hälsa på nära håll. Hon har också varit ordförande för Ätstörningsförbundet och suttit i Finlands Gymnastikförbunds styrelse.
Hon säger att det är viktigt att inte enbart beskylla gymnastiktränarna för att det finns problem inom grenen, men man kan heller inte sopa ätstörningarna under mattan. De senaste veckornas rapportering om övertramp inom grenen har gjort henne ledsen.
– Det är sorgligt att det fortfarande ser ut så här. Tydligen har man inte lyckats diskutera och förebygga problem inom grenen. Jag har inte haft en roll i gymnastikförbundet på många år och visste inte att situationen fortfarande är så här dålig.

Ryska rötter har betydelse

Sirén säger att hon försökte ta tag i problemet tillsammans med Ätstörningsförbundets nuvarande ordförande Kirsi Broström redan för tio år sedan. De utvecklade ett program för att hjälpa gymnastikföreningarna i Åbotrakten. Sakkunniga från Ätstörningsförbundet deltog på träningsläger på distriktsnivå och höll workshoppar för tränare och gymnaster om hur man ska förhålla sig till ätstörningar.
– En så enkel sak som att mäta omkretsen runt gymnasternas lår när nya tävlingsdräkter ska beställas kan utlösa en ätstörning hos en gymnast. En del tränare tänker inte på att sådant inte ska göras i grupp så att alla ser. All slags mätning som leder till att gymnasterna kan jämföra sig med varandra är problematisk.Enligt Sirén förekommer problem med ätande exceptionellt ofta inom just gymnastik eftersom det är en estetisk gren där domarna bland annat värdesätter lätthet i hopp och piruetter. Grenens natur är sådan att en viss kroppstyp helt enkelt lämpar sig bättre. Att grenen har sina rötter i Ryssland och de baltiska länderna kan också påverka. Sirén konstaterar att träningskulturen är annorlunda där.
– Gymnastik på elitnivå är extremt krävande. För några år sedan utvecklades svårighetsgraden men kunskapen om hur gymnasterna skulle nå dit utan att bli sjuka har inte utvecklats i samma takt.

Idrottare i alla grenar där det finns viktklasser, eller där idrottarens vikt spelar en roll för prestationen, löper risken att insjukna. Sirén säger att bland annat backhoppare och höjdhoppare har talat öppet om sina ätstörningar.
– Om det finns karaktärsdrag inom grenen som kan leda till att idrottarna insjuknar borde tränarna, klubbarna och grenförbunden vara medvetna om detta och inte tysta ner problemen, säger hon.

Tränarna behöver kunskap

Joakim Träskelin jobbar på Norrvalla med utbildningar inom idrott och har själv varit uthållighetslöpare på elitnivå. Han säger att ätstörningar är ett så stort problem att de numera är en viktig del av alla utbildningar på Norrvalla. Under sin tid som tränare har han sett skräckexempel på duktiga idrottare som sätter käppar i hjulet för sig själv på grund av ätstörningar.
– Antalet idrottare som drabbas av en ätstörning är för stort. Beroende på hur man räknar är det allt mellan en fjärdedel och 60 procent som har en ätstörning.Träskelin säger att det är någonting inom idrotten som gör att så många drabbas. De som utbildar sig till tränare har inte alla gånger en tillräckligt djup kunskap om kost och känner kanske inte till hur man ska ta tag i ätstörningsproblematiken.
– Det förekommer att man till och med på grenförbundsnivå uppmuntrar idrottare till låg vikt och vissa kroppsideal. Vi använder böcker som är tryckta 2012 där det står hur gymnaster ska äta, och energimängden som rekommenderas är alldeles för liten för att man ska må bra.Träskelin poängterar att det är stor skillnad på hobbyidrott och idrott på internationell toppnivå. Han säger att krav på en viss kroppsvikt eller kroppsform inte alltid behöver vara ett problem. Vi måste också kunna godkänna att det inom vissa grenar är nödvändigt att ha en viss kroppsbyggnad för att nå toppen.
– På internationell toppnivå är det i de flesta fall en annan sak, vikten kanske följs upp under en kort period. Det finns medvetenhet och kunskap och idrottarna får ofta proffshjälp. Problemet är när tendenserna sprider sig ner bland unga. Där finns kanske ingen övervakning och då kan det påverka till exempel bentätheten och hos kvinnor menstruationen och möjligheten att få barn.

Tränarna i svår sits

Tränarnas metoder är en svår fråga och de har ett stort ansvar, säger Träskelin.
– Tränaren är i nyckelposition när det gäller att notera problem med matvanor i god tid, helst redan innan de blivit en regelrätt ärtstörning. Om adepten hinner utveckla en ätstörning kan diskussion om ämnet uppfattas extremt negativt och i längden förstöra förhållandet mellan tränare och adept.Då behövs föräldrarnas stöd och professionell hjälp. Det hör inte till tränarens roll att bära hela ansvaret, säger Träskelin.
Saara-Sofia Sirén håller med om att det inte hjälper att peka ut enskilda tränare som orsaken till att idrottare blir sjuka.
– Det är också genetiskt vem som drabbas av en ätstörning, och för en person med den läggningen kan en kommentar som utifrån sett inte alls verkar särskilt dramatisk ha ödesdigra följder.Sirén säger att grenförbunden borde ta större ansvar i frågan. Efter nyheten om Titta Heikkiläs träningsmetoder skrev hon och Kirsi Broström ett uttalande där de kräver att Gymnastikförbundet och andra grenförbund gör något åt situationen.
Enligt Gymnastikförbundets informatör Sanna Yli-Patola är en utredning om tränarkulturen i klubbarna redan under arbete och resultatet publiceras i början av nästa år.

Kunskap om kost en central fråga

Joakim Träskelin har introducerat kostrådgivning som en del av Norrvallas kursutbud, och utbildningen är mycket populär.
– Ätstörningar är en viktig del av utbildningen. Vi samarbetar med den svenska organisationen Frisk och fri, och en webbkurs i ämnet krävs för att få diplom.Träskelin säger att trender inom kost verkar påverka folk i hög grad och det syns också inom idrott.
– Stjärnorna är förebilder och de har mycket makt. De borde ta ansvar för vad de säger och uppmuntrar till.Folk vet inte vad de ska tro på och vet inte hur dieter funkar med kroppen på cellnivå. LCHF till exempel fungerar inte alls för idrottare, säger Träskelin.