Tom Simola 15.12.2018 04:00

 

Vi har den senaste tiden kunnat ta del av nyheter som alla berättar om ändringar i social- och hälsovårdens verksamhet . Det här är ingenting nytt, men nu verkar det som takten igen accelererar. Hur blir det med service på svenska?
Det finns planer på att avveckla Åbolands sjukhus i nuvarande form. Om planerna förverkligas och verksamheten vid affärsverket Åbolands sjukhus blir en integrerad del av ÅUCS linjeorganisation, är risken stor att verksamheten i nuvarande byggnader i något skede helt upphör. Men redan den första fasen, betyder i praktiken slutet på ett ”åboländskt sjukhus”.
Alltid då det blir tal om tillräcklig volym, betyder det att service på svenska blir ett dilemma. 27 000 personer med svenska som modersmål i Egentliga Finland är inte ett tillräckligt antal, för att man ska kunna skapa lösningar som innehåller stordriftsfördelar. Det kunde lyckas genom att inom social- och hälsovården styra alla till ett och samma ställe, men den tanken är inte särskilt realistisk.
Hälsovården förändras, nya metoder införs och ändringar behövs. Fördjupad kunskap kräver också många gånger större enheter för att garantera tillgången till behövlig expertis. Det här medför också ohjälpligt att möjligheterna att kunna tala svenska inom hälsovården begränsas ytterligare.
När det är fråga om specialsjukvård, blir man tvungen att godkänna att service på svenska kommer att vara tillgänglig endast om man råkar ha tur. Det här är den verklighet man redan i dag lever i, i vår del av landet. Här har Åbolands sjukhus varit ett positivt undantag.
När man besöker primärhälsovården är det ännu möjligt att i regel tala svenska i Åboland och med ett antal läkare i Åbo. När det skapas större helheter, finns det inga garantier för att denna möjlighet kvarstår.
Tidigare statliga reformer har visat att möjligheten att tala svenska finns kvar så länge nuvarande personal finns kvar. När personalen småningom byts ut, försvinner också kunskapen i svenska och arbetsgemenskapen börjar tala finska. Service på svenska behöver strukturer där det talas svenska.
Lokala justeringar i hälsovården hotar inte servicen på svenska. Ett bra exempel kan bli omstruktureringen av hälsovården i Dalsbruk. Där finns det alla möjligheter att skapa en modern enhet med snabb och mångsidig service, på två eller tre språk.
Det är då större enheter, över kommungränserna, skapas som svenskan tar stryk, varje gång. Svenskan har svårt att överleva i alla sammanhang där den nya omfattningen blir landskapsnivå.
Röntgen i Pargas är, som ÅU redan tidigare i veckan noterat på ledarplats, ett praktexempel på vad som väntar, då beslutanderätten flyttar till landskapsnivå och perspektivet ändrar. Kommande reformer, oberoende av innehåll, kommer att ändra många perspektiv och den nya mätaren blir volym och kostnad per enhet.
Utöver nytt perspektiv, kommer nya aspekter med i framtiden. När den privata sektorn får en större roll inom primärhälsovården, kommer lönsamhet i verksamheten att få en stor roll. Inget företag kommer på sikt att upprätthålla verksamhet, inte ens inom vårdsektorn, om inte verksamheten är lönsam. Särskilt på mindre orter med liten volym, kommer lönsamheten att bli en utmaning.
Finns det en plan i Åboland (och Åbo) att skapa en struktur som skulle klara av att upprätthålla social- och hälsovård på svenska i framtiden? På basis av den information som finns är det svårt att veta, eftersom det är tyst, mycket tyst. Man kan nästan fråga sig vart vårdreformen försvann?
Om Pargas och Kimitoön hittar varandra och går in för gemensamma lösningar samt får Åbo med på ett hörn, går det att hitta lösningar och strukturer som stöder vård på svenska. Ännu finns det tid, men klockan tickar, speciellt för Åbolands sjukhus.
Det kan upplevas som nästan tjatigt att betona betydelsen av svenskspråkig service och svenskspråkiga lösningar inom social- och hälsovården, men det verkar samtidigt finnas behov av att tjata, så att inte likgiltigheten helt tar över.

Tom Simola
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln