Åboland har faciliteterna som behövs – staten största hotet
I samband med coronaepidemin har man fört fram argumentet att landsbygden gynnas och flera väljer att bo på mindre orter. Finns det belägg för denna hypotes eller handlar det om önsketänkande?
Att hålla landet bebott är på alla vis en eftersträvansvärd målsättning. Landsbygden och särskilt östra Finland har länge kämpat med utflyttning och låg nativitet. Även mindre orter i södra Finland har en liknande befolkningstrend.
De senaste åren har även större kommuner och städer drabbats av sjunkande nativitet och utflyttning. I Egentliga Finland kommer endast 9 av 25 kommuner att ha en positiv befolkningstillväxt fram till år 2030. Den prognosen står Egentliga Finlands förbund för. Av dessa nio skulle några kommuner ha en tillväxt på endast några personer. Räknar man antal personer är Åbo och S:t Karins de stora vinnarna.
Det som är intressant i prognosen är att skärgården väster om Åbo klarar sig klart bättre än skärgården öster om Åbo. Både Gustavs och Tövsala har en positiv befolkningstrend fram till år 2030. Vad är det som lockar i väster? Vad är det som man gör annorlunda? Avspeglar sig Nådendals dragningskraft ända till de små skärgårdskommunerna i väster?
Företagsverksamhet bygger på att man har betalande kunder. Kommunerna, som är en stor del av den offentliga ekonomin, bygger sin ekonomi på skatter som invånarna betalar och på statsandelar, som är skatter invånarna betalar till staten.
Inom näringslivet betyder nya kunder inte automatiskt nya intäkter. Det finns stora skillnader mellan olika branscher, men till exempel inom bankbranschen kan man inte räkna lönsamhet genom att räkna antalet kunder eller antalet nya kunder. Det finns kunder som kostar mera än de ger intäkter. Det här låter brutalt, men är en faktor att beakta då bolag ska verka för att generera vinst. Företag hanterar och förebygger dock riskerna på olika sätt.
Den kommunala ekonomin följer samma logik, det finns inte en direkt koppling mellan nya invånare och nya intäkter. Det här betyder ändå inte att nya invånare inte är en eftersträvansvärd och viktig målsättning. Nya invånare hämtar livskraft och i alla fall i någon mån köpkraft, som gynnar det lokala näringslivet. Nya invånares inverkan på den kommunala ekonomin hänger självklart mycket ihop med hur mycket skatt man betalar och hur mycket service man behöver. Variationen är stor.
Den kommunala ekonomin är inte logisk, den bygger på statliga formler som baserar sig på matematik, skatteteknik och politisk taktik. Statsandelarna lever sitt eget liv och en enskild kommun kan endast anpassa sig enligt statens beslut. Ändringarna i statsandelarna skiftar mellan åren. Utan att sätta sig in i mekanismerna är det svårt att bedöma vad man ska göra för att balansera en kommuns ekonomi.
Innevarande år ökar statsandelarna anmärkningsvärt mycket för att igen år 2021, enligt nuvarande uppgifter, minska med drygt 1 miljard euro. Olika kommuner är också olika mycket beroende av statsandelar i sin ekonomi. Även ändringen från år 2019 till 2020 slår olika ut i kommunerna.
Tack vare regeringens frikostiga statsandelshöjningar kommer kommunernas statsandelar att öka med 23,1 procent under innevarande år. Det blir i medeltal 362 euro per invånare. Kryptiskheten i kalkylerna bakom statsandelarna kommer delvis fram när man jämför Åbo med några andra kommuner. I Åbo ökar statsandelarna med 317 euro per person eller totalt 23,2 procent. I S:t Karins är motsvarande siffra 362 euro per invånare eller 42,5 procent.
I Pargas ökar statsandelarna i år med hela 380 euro per invånare vilket blir 20,1 procent. I Kimitoön är eurobeloppet 357, medan ökningen totalt blir bara 11,1 procent.
Dessa siffror, som i princip borde vara jämförbara, berättar allt och ingenting. Hur mycket man än justerar ekonomin eller lockar nya invånare till en kommun, så kommer staten att krångla till det för kommunerna. Genom att ändra några decimaler i statsandelstabellerna ändrar staten på kommunernas ekonomiska resultat.
Kan man bryta urbaniseringstrenden? Är det ens ur en nationalekonomisk synvinkel önskvärt att hela landet är bebott? Gör man en enkät om saken är svaret definitivt att hela landet ska vara bebott. Det är också svårt att vara av annan åsikt i denna fråga. Tyvärr, så tyder ändå många saker på att vissa delar av landet kommer att avfolkas.
För kommunerna gäller det att hitta en balans mellan idealism och realism. Åboland har alla möjligheter att vara ett attraktivt område. Faciliteterna finns, det gäller bara att finslipa maskineriet och våga satsa på infrastruktur.
Det att ex. Pargas som tidigare hade tillväxt under senaste tid gått emot ett minskande invånarantal är inte statens styrning utan stadens egna agerande. Landskapsplanen (kunde delvis tolkas till staten) lyfter fram området vid hängbron som utvecklingspotential, men Pargas har inte nappat på det. Förändringen i invånarantal kom efter Ålöplanens fall, efter det har man planerat saker som inte ökar inflyttning, utan är mer imagehöjande, men image hjälper inte om inte utbudet är rätt. Och det utbud Pargas under Öhmans era ökade på var boende i egnahemshus på trevliga områden, samtidigt försökte man med tätare centrumboende men det har inte lyckats i samma utsträckning. Att tro investerare (=byggare i större skala) skulle bygga i Pargas är att inte förstå marknaden. Privatbyggen har en annan marknadsekonomi och det är där man måste satsa.
De ”skärgårds”kommuner som lyckats bra ”väster om Åbo” har haft rätt annorlunda approach än Pargas nuvarande, de jobbar lite som Pargas tidigare. Inflyttningsvänliga och försöker göra allt för att byggande skall vara lätt. Skärgårdskommissionen har lyssnat på dessa kommuners tjänstemn för ca 1/2år sedan, varav man väl kunde observera en skillnad i strategi och kundvänlighet. Inflyttningsvänliga kommuner lyckas när de satsar rätt. Pargas har tyvärr tappat bort sig, vilket synns i sjunkande invånarantal, högre skulder och dåliga ekonomiska resultat. Förändring är inte fast i staten, det är den egna verksamheten man skall jobba med. Annat kan mer ses som bortförklaringar.