Katarina Pada 06.05.2024 04:00

Ett ungt indiebands resa från fartfyllda gig under tidigt 1990-tal till en färsktryckt, slipad vinylskiva på 2020-talet. Låtarna är de samma som då, nu låter de bara mer som de var tänkta att låta från början.

En sak ledde till en annan, och bandets frontfigur gjorde slutligen karriär som krögare för den kultförklarade nattklubben Dynamo. Men hur hände allt detta?

”Det här är inte musik”

En försommarnatt 1993 spelar indiebandet Kitchen Sink sin andra spelning någonsin på Kåren i Åbo. Det första giget var tidigare samma kväll på festivalen Down by the laituri, och det gick så pass bra att de bokades på stående fot till klubben Karvaslaituriöljy, ett slags sidoevenemang till festivalen.

Under spelningen lägger Åbobon Jussi Lehtinen, på sång och gitarr, märke till en man som upprepat kommer fram och argsint viftar med en lapp. Till slut blir det för mycket, och Lehtinen motar handgripligen bort mannen mitt i en låt.

Efter konserten hittar de lappen på golvet framför scenen, med följande text:

”Det här är inte musik. This is not music.”

Spelning nummer två gick kanske inte lika bra som den första. Men bandmedlemmarna är lyckliga. De har trots allt fått festivalpass, mat och två öl i gage.

Ny, värdigare mixning

Drygt 30 år senare finns Kitchen Sinks låtar för första gången utgivna på en vinylskiva, Yesterday’s New Breed. Skivans officiella releasedatum var den 5 april 2024.

Lehtinen för en slags banddagbok under mitten av 90-talet, och en del av anteckningarna finns nu utskrivna i en bilaga som följer med vinylskivan.

Katarina Pada

Att ge ut en helt ny utgåva var ingen självklarhet, musiken hade dessförinnan getts ut endast på demoband och två EP:n på cd. Dåligt mixade, dessutom, påpekar Jussi Lehtinen. Det är till hans förtjänst som låtarna grävts fram från gamla ADAT-band och c-kassetter.

– Det började med att min son, som jag också gjort musik med, började mixa låtarna tillsammans med mig. Sen började idén om en skiva gro, säger han.

Projektet blev länge liggande.

– I ett skede frågade jag Jori Hulkkonen om han kunde tipsa om någon, och han nämnde Tuomas Salmela. Det blev sedan Salmela som mixade och mastrade låtarna för den slutliga skivan.

”Det lät ganska skit”

Efter de två första spelningarna på Down by the laituri och Kåren får Kitchen Sink uppträda i nattklubben Marilyn. Soundet är grötigt och Lehtinen får elchocker från mikrofonen. Inte ens en trädgårdshandske, som träs över micken, ger något skydd.

Belöningen för giget är fem öl, och åhörarna kommenterar bland annat att ”det lät ganska skit”.

Följande uppträdande sker på puben Tinatuoppis 5-årsfest. I den lilla puben har man lyckats klämma in tre scener. Vid det här laget har Lehtinen skaffat en Dia-gitarr för 600 mark. Gage: tio öl.

Lokala strutsar pryder omslaget

Själva vinylskivan kunde tryckas snabbt vid Helsingin Levypuristamo. Företaget började trycka vinylskivor för drygt ett år sedan, närmare 30 år efter att Finlands sista vinylpresseri satt lapp på luckan.

– För omslaget använde vi gamla bilder från en strutsfarm i Rusko. Den finns väl inte kvar längre … Bilderna var egentligen tänkta till en annan skiva, men det blev aldrig av, säger Jussi Lehtinen.

Albumet som ursprungligen skulle prydas av strutsarna var Wildlife av bandet The Crash, som Lehtinen också spelade med ett tag. Han hade läst om strutsfarmen i Turun Sanomat, och slogs av tanken att ”strutsar i snödrivor, det kunde gå bra ihop med skivans namn”.

Plastic Passion

Bandets solist Teemu Brunila hade ändå en annan idé, och albumet fick i stället ett mer avskalat omslag. På skivan finns bland annat dundersuccén Lauren Caught My Eye, som Lehtinen också skrev tillsammans med Brunila.

– Då Kitchen Sink-plattan började konkretiseras kom jag plötsligt ihåg de här gamla strutsbilderna, och de passade ju bra här också.

En första demo blir till

Hösten 1993 spelar bandet in ett 4-kanaligt demoband i trummisen Jura Sivonens föräldrars garage. De är ganska nöjda med resultatet och skickar in demon till radio-dj:n och skivbolagsmogulen Kimmo Miettinen samt till tidningarna Rumba och Soundi. Responsen är positiv, och samma höst får de tio timmar studiotid, som stadens enhet för ungdomsverksamhet bjuder på.

Vi var ett litet band som inte hade stort namn om sig, men jag var väl rätt aktiv på den tiden och lyckades knyta mycket kontakter. Mycket tack vare det fick vi också spela.

Jussi Lehtinen

Den 1 januari 1994 ordnar Lehtinen och bandkamraten Kalle Taivainen en egen klubb, Kitchen Club, i en gaybar på Humlegårdsgatan. De spelar turvis skivor med egna indiefavoriter, och det lockar många betalande kunder.

Kitchen Club upprepas ett antal gånger, tills baren går i konkurs några månader senare. En av krögarna uppmanar Lehtinen att hyra lokalen, eftersom ”er klubb är den enda som drar folk hit”.

Från indierockare till krögare

Det låter som en fartfylld tid, var det intensiva år?

– Det verkar så! Vi var ju ett litet band som inte hade stort namn om sig, men jag var väl rätt aktiv på den tiden och lyckades knyta mycket kontakter. Mycket tack vare det fick vi också spela.

Katarina Pada

I juni 1994 öppnades Jussi Lehtinens egna hak, Appelsiini, på Humlegårdsgatan i Åbo, efter den där ena krögarens spontana uppmaning.

I samband med att han bokade alla möjliga band för att uppträda i klubben kom han i kontakt med allt fler i branschen, och lyckades på det sättet få fler möjligheter också för Kitchen Sink att spela.

Den första EP:n bandas i Pargas

I oktober 1994 får Lehtinen höra att hans drömgitarr, en gammal Fender Jazzmaster, finns till salu i en antikvitetsaffär. Krögarjobbet har börjat realiseras i lite pengar och han betalar 5 500 mark för gitarren.

Drygt två månader senare styr bandet in i studion igen, den här gången till Music Box i Pargas. Resultatet blir en EP, Stereo Sounds, vars releasegig hålls i Lehtinens egen restaurang följande vår.

EP:n ges ut på Jukka Taskinens bolag Crawfish, och den spelas också flitigt i Radiomafia.

Releasegiget i Appelsiini blir sista gången Tero-Petri Suovanen spelar bas i Kitchen Sink, eftersom skivbolagschefen sagt att han måste koncentrera sig på endast ett band. Suovanen är nämligen också frontfigur i den rockgruppen Limonadi Elohopea, som Epe Helenius från Poko Records sajnat, och de fortsätter vara aktiva fram till 2004.

Kitchen Sink

Den andra EP:n och slutet

I samband med bandets första turné, två spelningar på två dagar och dessutom på två skilda orter, får Kitchen Sink erbjudandet att ge ut en ny EP under Timo Rotonens skivmärke Tangerine Records.

Efter de två spelningarna meddelar Taivainen att han koncentrerar sig på sitt andra band, Xysma.

Trots en gitarrist färre lyckas gruppen spela in en ny EP, denna gång i Auran Panimo. Utgåvan får namnet How Soon Is Quite och släpps i maj 1996. Av de tre låtarna är Lehtinen mest nöjd med Sunday Mornings, och den spelas också i radion. Den hastiga mixningen tar ändå kål på EP:ns potential, enligt Lehtinen själv.

Krögarjobbet tar upp allt mer av Jussi Lehtinens tid, och senast vid öppnandet av nattklubben Dynamo i början av 1997 har lågan definitivt slocknat för Kitchen Sink.

Blir det fler gig?

Nu då de gamla låtarna dammats av och getts ut, kommer ni göra entré på livescener igen?

– Jag har faktiskt blivit erbjuden en spelning till hösten, men huruvida det blir av vågar jag inte uttala mig om. Det skulle innebära en del verkligt repeterande med bandet, och sångrösten är jag inte helt säker på längre. Uteslutet är det förstås inte.

Av de ursprungliga bandmedlemmarna är åtminstone Kalle Taivainen och Tero-Petri Suovanen fortfarande aktiva musiker. Taivainen har gjort sig känd under artistnamnet Loiriplukari, med det enkla konceptet att han härmar Vesa-Matti Loiris röst på medryckande låtar. Suovanen har gjort en mångsidig solokarriär och bland annat skrivit låtar för Tuula Amberla.

Helsingin Sanomat hävdade i en 50-årsintervju med dig år 2017 att Kitchen Sink var Åbos första indieband, håller du med?

– Det påståendet tar jag inget ansvar för! Det beror förstås på om man avser indierock eller indiepop, jag vet inte själv heller var vi skulle placerat oss. Någonstans i gråzonen mellan dessa definitioner. Första indierockbandet var vi helt säkert inte.

Nuförtiden lyssnar Lehtinen mest på ny, utländsk musik. Han spelar fortfarande dj-gigs i den egna klubben Dynamo 1–2 gånger varje månad, och hävdar att det är det absolut roligaste med krögarjobbet.

– På ett sätt upplever jag att musiken blev en karriär, trots allt.

Katarina Pada
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln